Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jag har aldrig velat ha hund. Det är inte det mest kontroversiella en heltidsarbetande stadsbo kan skriva, men när jag gör det far en kall kåre genom kroppen. Tänk om vår hund får veta.
Det är inte en berättigad oro. B-Dog förstår kommandot ”sitt” ungefär varannan gång och ”kom” funkar bäst när man samtidigt viftar med en godisbit. Att hon i smyg skulle ha lärt sig läsa håller jag för otroligt.
Jag är förvånad över att så många människor, även sådana som inte knäcker extra som herdar, vill ha hund. Det är frihetsbegränsande, plånbokspåverkande och innebär dyngsura promenader när man hellre hade legat kvar och tittat på ”Babylon Berlin”.
Och så förväntas man vara tillgänglig för främlingar. Fråga: Visst är det bara husdjur som förbipasserande kan be att få ta på? Det är väl fortfarande inte okej med till exempel: ”Ursäkta, får man klappa din frisyr? Den är såå söt.”
Dessutom innebär hussevarandet en massa ängslan, och just nu är det extra mycket. En natt för inte länge sedan blev B-Dog nämligen sjuk – gnydde, vacklade, kunde inte sova. Strax före gryningen tog vi en taxi till en veterinärklinik.
Jag ser att hon drömmer, för det rycker glatt i tassarna
Jag ska bespara er frustrationen och väntetimmarna och bara säga att när hon till slut fick dropp och smärtstillande och äntligen verkade komma till ro var det som om mitt hjärta ville brista. Jag viskade till henne, övertygad om att hon inte skulle klara sig.
Det trodde inte veterinären heller – det förstod vi på återbesöket. Han blev så muntert förvånad av att se oss att jag nästan förlät mellanspelet.
Så här var det. Operationen, för inflammerad gallblåsa, gick bra och efter ett par dagar skulle vi få hämta hem henne. Men bara minuter innan vi var framme ringde en uppjagad veterinär. Ett misstag hade skett, sade han, medicinen som skulle ges i huden hade skickats in i venkatetern, och nu visste de inte om hon kunde hantera dosen.
Vi åkte hem utan hund.
Det är särskilt obehagligt när oro blandas med ilska.
Men som ni redan förstått klarade sig B-Dog. Hon ligger här bredvid mig när jag skriver. Småsnarkande och nöjd efter en lång, blöt promenad. Jag ser att hon drömmer, för det rycker glatt i tassarna – kanske är hon på jakt?
När sömnen blir lugn igen klappar jag henne försiktigt, njuter av värmen i handflatan och tänker att några av de saker som man kommer att älska i sitt liv är förväntade, andra är en överraskning.
Läs mer:
Förra Herr B-kåseriet: ”Få kontakt med vården” har blivit en svensk nationalsport
Herr B-klassikern: Finns det något finare än extra ost? (2021)
Flanören skrev veckans mest lästa kåseri: Modemissen i GVFÖ som visst bara jag bryr mig om