Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag gillar inte fotboll, om vi ska uttrycka det milt. Under en lång VM-sommar har man kunnat hantera detta på två olika sätt. När jag känt mig stridslysten citerar jag ”Cunk on earth”, där komikern Diane Morgan berättar om hur de gamla grekerna uppfann sport som ”ett slags teater för dumma människor”. När jag känt mig självkritisk är det dags att begrunda Fernando Pessoas ord om att ”förakta dem som är glada eftersom vi själva inte kan vara glada.” Kanske ligger felet hos mig?
Men det har faktiskt vuxit fram en kultur under sommarens VM som till och med jag kunnat uppskatta. Som bilderna på Lamine Yamals dansande lillebror. Eller komikern på Instagram som parat ihop spelare med rollfigurer i ”The wire”. I det svenska landslaget har det varit svårt att komma förbi den ljuvliga Jacob Widell Zetterström – som läser Toni Morrison, pluggar konstvetenskap (och dessutom råkar vara bror till en kollega och vän).
I det svenska landslaget var det svårt att komma förbi den ljuvliga Jacob Widell Zetterström – som läser Toni Morrison och pluggar konstvetenskap.
Ingen har heller kunnat missa eller motstå målvaktens hisnande familjebakgrund, med en mormor som lyckades fly Tjeckoslovakien genom att ingå skenäktenskap med… Olof Palme.
Efter kuppen 1948 hade studenten Jelena Rennerova börjat få säkerhetspolisens ögon på sig, och Palme hade vid ett besök i Prag erbjudit sig att ”hjälpa om så behövdes”, som Henrik Berggren skriver i biografin ”Underbara dagar framför oss”. I december 1949 vigdes paret via korrespondens: ”Giftermålet skedde i sista ögonblicket, tio dagar senare blev det förbjudet för tjeckiskor som var gifta med utländska medborgare att lämna landet.”
Det är en otrolig historia. Ödesmättad, filmisk. Och skimret från tidens gång gör märkligt nog också att vi kan se klart kring en manöver som byggde på att föra myndigheter bakom ljuset. En politisk räddningsaktion som ledde hela vägen fram till VM 2026. Det är vackert. Alla tycks vara överens om det.
Skimret från tidens gång gör märkligt nog också att vi kan se klart kring en manöver som byggde på att föra myndigheter bakom ljuset
Hur skulle då detta drama ha utspelat sig i dagens Sverige? Skulle man tala om ett medborgarskap baserat på ”oriktiga uppgifter”, eller rentav om människosmuggling? I våras kom en rapport från den internationella organisationen Picum, som arbetar för papperslösas rättigheter. Den visar att under förra året vidtogs rättsliga åtgärder mot mer än hundra personer runt om i Europa som på olika sätt har hjälpt migranter – från att drunkna på Medelhavet, från att svälta och frysa. Taxichaufförer åtalas för att kört människor i sina bilar. Advokater för att ha erbjudit rättsligt stöd. Att hävda att mänskliga rättigheter står över nationella laga är bara hedervärt om det har hänt för länge sedan, och kan vävas in i en berättelse med lyckligt slut.
Det finns en paradox i att vår tid monterar ned överenskommelser om individens rättigheter, men samtidigt tycks gå in i ett slags legalistisk psykos
Det finns en paradox i att vår tid monterar ned överenskommelser om individens rättigheter, men samtidigt tycks gå in i ett slags legalistisk psykos – där de lagar som gäller just nu närmast uppfattas som heliga skrifter. Ena dagen kan en människa få stanna i Sverige på grund av ”särskilt ömmande omständigheter”, nästa ska de vara ”synnerligen” ömmande – vilket innebär att dörren är låst.
Någon har fått permanent uppehållstillstånd och tror att hon förstår vad ordet ”permanent” betyder, tills politiker börjar tala om att ordet i själva verket betyder ”tillfälligt” – och att den lagen är huggen i sten. Givetvis kan lagar ändras, men det finns ett slags närsynt hybris i att hänvisa till den senaste lagtexten som något evigt och sant. ”Vi ska inte göra fler konstiga undantag och stopp nu” sade Ulf Kristersson i februari när frågan om tonårsutvisningarna blåste upp till storm (TT 10/2). I mars meddelade Tidöpartierna att de nog skulle göra lite konstiga undantag och stopp i alla fall.
Jag gillar fortfarande inte fotboll. Men när Spaniens anfallare Nico Williams efter finalen hängde medaljen runt sin mammas hals var det en påminnelse om något avgörande. En gång i tiden vandrade denna kvinna höggravid genom öknen för att slutligen klättra över stängslet till den spanska enklaven Melilla, riva sönder sitt pass och ljuga om var hon kom ifrån. Att kämpa för sitt liv kommer nämligen alltid att vara människans mest grundläggande rättighet – även när det inte blir en bra historia av det.
Läs fler texter av Kristina Lindquist