Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Superflex: ”Come hell or high water”
Arken museum for samtidskunst, Ishøj. Visas t o m 3/1 2027
Första gången jag såg ett verk av Superflex, någon gång för trettio år sedan, begrep jag ärligt talat ingenting. På ett bord i en anonym kontorsmiljö stod ett orangefärgat akvarium, dekorerat med ett stiliserat S, där några lika orangefärgade fiskar simmade runt.
Vad var detta? En reklambyrå?
Ja, men utan uppdrag i så fall. Superflex föddes i ett 90-tal när den postmoderna konsten kryllade av ironiska flörtar med kommersiell och korporativ estetik, och de började helt i tidens anda med två tomma designverktyg.
En logotyp och en signalfärg.
Ytan först – det är ju så man får saker och ting att flyga i den kapitalistiska uppmärksamhetsekonomin, vare sig det rör sig om politiska partier, menlösa designbyråer eller mediala konstnärskap.
I Superflex fall skulle det snart visa sig vara en ytterst medveten systemintervention. Gruppen, som bildats av Bjørnstjerne Christiansen, Jakob Fenger och Rasmus Nielsen redan under studieåren på Konstakademin i Köpenhamn, började runt millennieskiftet fylla sina tomma tecken med en allt mer aktivistisk, alternativpolitisk agenda. Plötsligt syntes deras logga i småskaliga biogasprojekt på den östafrikanska landsbygden, eller lokaltevestationer i utsatta förorter runtom i Europa.
Allt under samma karakteristiska, orangefärgade designparaply.
Sedan dess har projektet vuxit exponentiellt, för att prata ekonomiska. I den stora, myllriga retrospektiv som nu visas på Arken utanför Köpenhamn är det i alla fall lätt att snabbt förlora överblicken. En spretig verksamhet som spänner över allt från snabba politiska affischkampanjer, via subversiva ekonomiska experiment till ambitiösa och komplicerade forskningsprojekt.
Ett av de senare bildar den både fysiska och idémässiga stommen i utställningen – närmare bestämt ett storskaligt planerat, konstgjort undervattensrev till skydd för utrotningshotade fiskarter.
Projektet, finurligt nog kallat ”The ark”, är än så länge mest på ritbordet men förvandlar utställningens centrum till en experimentell fabriksmiljö med uppstaplade modulprototyper, omklädningsskåp och även ett ”artöverskridande arkitekturmanifest”. Ett artificiellt vrak alltså som en liten hjälplös återbetalning på den mänskliga klimatskulden. En sent utsträckt hand till arterna vi håller på att utrota.
Runt detta ”Arkens” maskinrum grupperar sig utställningen som ett kaotiskt lastutrymme med packlårar staplade längs väggarna och hängande i vajrar från taket. Och visst är det en imponerande verkkatalog som visas upp, på en gång konsekvent och uppfinningsrik – där centrala idéer om sådant som delningsekonomi och ekologisk solidaritet ständigt återkommer ur nya, oväntade angreppsvinklar.
Gruppens orangea signalfärg lanserades således redan från början som en öppen resurs, fritt fram för var och en att använda sig av – i uttalad motsättning till den ikoniske föregångaren Yves Klein och hans patenterade ”kleinblå”.
Principen har senare varierats i piratprojekt som ”Copyshop” och ”Supercopy” – eller i ”Guaraná power”, där gruppen tillsammans med brasilianska guaranábönder utvecklade och marknadsförde en läskedryck utan fördyrande mellanhänder, till de multinationella konkurrenternas förtret. I samma anda lanserades ett projekt som ”Free shop” i utvalda livsmedelsbutiker, där konsumenterna till sin överraskning kunde göra alla inköp gratis under en oannonserad dag.
Det är den här sortens situationistiska marknadssabotage som i mina ögon utgör gruppens mest originella, faktiskt verkligt subversiva operationer. Med enkla medel vänder de på myten om den kapitalistiska ekonomins naturlagar: tänk om det vore tvärtom? Kan det fungera så här? Varför inte?
Ja, fundera på det. På senare år har gruppen delvis vänt sig åt andra håll, med stora, forskningsbaserade projekt – som här i ”The ark” – men även i en serie ambitiösa filmdokumentärer om exempelvis kärnvapenprov i Polynesien och flyktingsmugglare på Komorerna. Konstnärligt närmare den samtida mittfåran, men välgjorda och sevärda, precis som hela denna utställning. Både till form och innehåll är den det skarpaste jag hittills sett i år.
Läs mer om konst på dn.se
