Biografi
”Arne Mattsson. Film till varje pris”
Anna-Maria Blomgren, Roger Blomgren
Appell Förlag
256 sidor
Det är omtumlande att läsa ”Arne Mattsson. Film till varje pris”, stående mitt i den svenska filmkrisens uppförsbacke.
Publiken är soffliggare som prenumererar på femtioelva strömningstjänster i stället för att gå på bio. Filmskapare joggar förtvivlat på stället i väntan på grönt ljus. Ja, hela branschen riskerar soppatorsk om finansieringen fortsätter att sina.
Se på Arne Mattsson! Ingen har gasat som han, över farthinder och genom avspärrningar.
Han sågades av kritikerna, hånades Ingmar Bergman, nonchalerades av Filminstitutet men lyckades ändå skaffa pengar till sina filmer. Då och då älskades han dessutom av biobesökarna.
Anna-Maria Blomgrens och Roger Blomgrens biografi är delvis baserad på Mattssons ofärdiga memoarer, med den lika självironiska som förbittrade arbetstiteln ”I skuggan av Bergman”. Liksom opublicerade intervjuer från 1991 av Mattssons mångåriga samarbetspartner, scriptan Stina Klemming, där han berättar allt och lite till.
Boken börjar i barndomens Uppsala, där han föddes 1919 som son till två sjukskötare. Redan vid fem års ålder blev han indragen i mastodontfilmen ”Karl XII”, med Gösta Ekman d ä i huvudrollen, när familjens hem hyrdes ut som inspelningscentral. Slaget vid Narva skulle filmas på Uppsalaslätten. Enligt Mattsson förklarade inspicienten för honom: ”Du förstår att film, det är ett djävulens påhitt, och därför måste man stå väl med fan själv om allt ska klaffa!”
På den vägen var det. Under 45 år gjorde Arne Mattsson 60 långfilmer. Fler än alla svenska regissörer minus Gustaf Molander. Ett axplock: den internationella sensationen ”Hon dansade en sommar” från 1951, det hyllade krigsdramat ”Kärlekens bröd” (som upprörde den sovjetiska delegationen i Cannes 1954), de populära Hillmandeckarna 1958–1963 och 1980-talets lågbudgetskräckis ”Mask of murder” (enda gången Christopher Lee och Hjördis Pettersson har delat rollista).
Boken redogör för Mattssons brokiga kärleksliv, kryssar framför allt mellan olika produktioner och fångar hans uppgång och fall.
Arne Mattsson kombinerar självförhävelse och outsiderskap. Han går inte med på att han ljuger, men medger att han gillar att berätta historier. Och visst är det typiskt att en av hans allra bästa filmer, enligt regissören själv, aldrig visades offentligt eftersom den beslagtogs av kronofogden under det stökiga 1980-talet. (Författarna, som tidigare skrivit en biografi om Julia Caesar men till vardags är verksamma som forskare, är dock källkritiska. De kollar alltid en bra story.)
Det här är i alla fall helt sant: Mattsson regisserade en av de största svenska biosuccéerna genom tiderna.
I ”Hon dansade en sommar” nakenbadar Folke Sundquist och Ulla Jacobsson nyförälskade i månsken, men deras lättsinniga romans fördöms av bygdens präst (John ”Åsa-Nisse” Elfström) och får ett tragiskt slut.
Filmen blev en enorm framgång. Inför premiären i USA tvingades en pastor intyga att kärleksbudskapet inte stred mot kristna värderingar, medan filmen i Sovjet lanserades som en ungdomsrevolt mot kyrkan.
”Hon dansade en sommar” öppnade många studiodörrar, både i Sverige och internationellt. Mattsson kom aldrig i närheten av att upprepa bedriften, men fortsatte att göra film i högt tempo och alla möjliga genrer. Åtminstone varannan floppade. Senare blev han mest förknippad med spänningsgenren – självaste Alfred Hitchcock gav honom en utmärkelse för ”Damen i svart” (1958), den första deckarfilmen om paret Hillman.
Samma erkännande fick han inte av den jämnåriga kollegan Ingmar Bergman. Under en period konkurrerade de om samma regiuppdrag, men sedan uppnådde Bergman en annan ryktbarhet utomlands och status på hemmaplan. I intervjuboken ”Bergman om Bergman” (1970) dömde till exempel världsauteuren ut Mattsson som oskicklig. Själv stämplade han Bergman kort och gott som en ”skitstövel”.
Under 1960-talet befann sig Mattsson på kollisionskurs med den nya vågens filmsmak, som premierade experiment utanför ateljén, gärna med stark verklighetskontakt, politisk eller filosofisk relevans. Hantverksskickliga farbröder och habil underhållning stod lågt i kurs, vilket innebar att Mattssons filmer i regel fick negativa recensioner.
Aftonbladets legendariska kritiker Jürgen Schildt liknade till exempel ”Morianerna” (1965) vid ”en aladåb av människor, gester, röster, rum” och menade att regissören sexspekulerade ”med gracen hos en bisonoxe”.
Kapitelrubrikerna i bokens senare del talar sitt tydliga språk: ”Förändringens tid”, ”Flykten” och ”De tunga åren”.
Behövde det verkligen gå så långt?
Författarna visar sympati för Arne Mattsson, vilket inte innebär att paret Blomgren lanserar honom som ett konstnärligt geni. Att han ibland blev hårt åtgången – den mobbiga tonen får dagens svenska recensenter att likna kamratstödjare – betyder inte heller att kritikerna hade mestadels fel. Även regissören tillstod att en del av hans filmer var skit.
Men till slut fick Mattsson nog och gjorde sin famösa hämndaktion mot samvetslösa filmkritiker: ”Ann och Eve. De erotiska” (1970). Den fick dock inte bara svala recensioner utan också kalla handen av publiken. Ödesdigert för en regissör som i första hand ville entusiasmera fulla salonger.
Men man kan förstå att hans antipati mot etablissemanget ibland gränsade till det förföljemaniska. Han utkämpade med jämna mellanrum strider mot Statens biografbyrå, som ständigt hotade med censursaxen, men även andra intressegrupper. Till exempel väckte ”I som här inträden” (1945), som baserades på en bok om mentalvårdens missförhållanden, ramaskri i läkarkåren. Varken konstnärlig eller kommersiell frihet var en självklarhet.
Jo, det var ett annat Sverige med mäktiga intressen som gjorde livet svårt för en överproduktiv man som Mattsson, men imponerande nog lyckades han ändå färdigställa den ena filmen efter den andra, om än successivt längre ut i marginalen.
Författarna aktar sig för att gradera hans filmer, men sorterar ”Smutsiga fingrar” (1973) däremot som ett bottennapp. I denna spöklika thriller om Stockholms undre värld medverkade bland andra Ulf Brunnberg, som hade egen erfarenhet av Schildts formuleringsglädje (kritikern hade tidigare beskrivit skådespelaren som en ”överspelad rökt böckling”).
Jürgen Schildts omdöme i Aftonbladet? ”En gång gjorde Arne Mattsson bra filmer. Sen övergick han till att göra dåliga filmer. Numera gör han katastrofer.”
Hårda ord, men det kan som bekant vara svårt att slita blicken från konstnärliga olyckor, inte minst i backspegeln. Och med lite distans till 1970-talet betraktas också ”Smutsiga fingrar” som en klassiker i egen rätt, åtminstone av somliga bedömare.
Det gör ”Arne Mattsson. Film till varje pris” till en fascinerande bok. Om och med en driven regissör, som var verksam innan televisionens uppkomst, efter Filminstitutets etablering och slutligen i opposition mot det svenska filmkomplexet. Han gjorde sina sista filmer direkt till video.
Den svenska filmkrisen kommer och går. Minnet av Arne Mattssons fortkörning genom filmhistorien består.
Fakta.Arne Mattsson
Regissör och manusförfattare. Född 1919 i Uppsala, död 1995 i Stockholm.
Långfilmsdebuterade 1944 och gjorde sin sista film 1989. Totalt regisserade han 60 långfilmer.
”Hon dansade en sommar” (1951) tilldelades Guldbjörnen på Berlins filmfestival och satte ”den svenska synden” på världskartan.
Regisserade de populära deckarfilmerna om paret Hillman (1958–1963). Hyllades för krigsdramat ”Kärlekens bröd” (1954), det psykologiska dramat ”Vaxdockan” (1962) och kriminalfilmen ”Yngsjömordet” (1966).
Flera av hans filmer floppade och mötte hård kritik, vilket ledde till att han enligt egen utsago flydde landet.
Gjorde flera internationella samarbeten och på 1980-talet lågbudgetproduktioner med Mats Helge Olsson i Lidköping.