Få områden i världen engagerar svenska politiker och medier så mycket som Mellanöstern. Tyvärr har vår Mellanösternexpertis spritts brett och tunt, vilket gör att vi inte får valuta för pengarna. Men det finns en lösning: för några år sedan lät UD bilda nationella kunskapscentrum om Ryssland och Kina på Utrikespolitiska institutet, UI – och något liknande kan lätt göras för Mellanöstern.
På kartan ligger Sverige långt från Mellanöstern och Nordafrika, men breddgraderna ger inte hela bilden. Sanningen är att regionen är tätt sammanflätad med Sverige. Det gäller inte bara hundratusentals svenskar med egna rötter i området, utan hela den värld vi lever i – ekonomin, geopolitiken, det offentliga samtalet.
Se bara på nyhetsflödet! Israel och Palestina har skapat tragiska rubriker sedan 1940-talet. I närtid har Mellanöstern skakats av den arabiska våren 2011, ett otal krig och Islamiska statens terror. Sedan 2023 har konflikter rasat i Israel-Palestina, Röda havet, Sudan, Libanon och Iran, vilket påverkat både världsekonomin och politiken.
Sverige har genom åren knutit värdefulla ekonomiska och kulturella band till Mellanöstern, men också tvingats hantera rondellhundar och Koranbränningar, ambassadbränningar, antisemitism, islamofobi och landsflyktiga maffialedare. Och vem minns inte Natoprocessen, när ministrar som bara ville syssla med Ukraina plötsligt tvingades närstudera Turkiets parlamentskalender?
Mellanöstern spelade, inte minst, en huvudroll i migrationskrisen 2015. Över tid har Sveriges förvandling till ett land med många minoriteter skapat oupplösliga band till en region som vi nu inte har något annat val än att försöka förstå, om vi ska förstå varandra.
Att en ny underrättelsetjänst nu bildas lär ruska om statsmaktens splittrade expertbas, men knappast samla den.
Allt detta, och ändå har åren gått utan satsningar på svensk Mellanösternanalys. Visst finns sakkunskap, men den är så finfördelad mellan myndigheter och lärosäten att summan blir mindre än sina delar.
UD har sedan länge rationaliserat bort sina fasta analysfunktioner, utöver vad ambassaderna sänder hem. De samhälls- och sakfrågestudier som formar vår utrikespolitik får stressas fram mellan övrigt handläggande. Mellanösternexperter finns på myndigheter som Sida, Folke Bernadotte-akademin, Brå, FOI, FRA, Försvarsmakten, Säpo och FHS, men bara ett fåtal per arbetsplats och utbytet är litet. Arbetet rinner i skilda stuprör och personer som sysslar med samma ämne känner ofta inte ens till varandra. Att en ny underrättelsetjänst nu bildas lär ruska om statsmaktens splittrade expertbas, men knappast samla den.
Bilden är likartad utanför statens ramar: små öar av aktivitet, ofta fjärran från politikutvecklingen.
Lunds universitet driver sedan 2007 ett Centrum för Mellanösternstudier (CMES), men akademisk forskning löser sällan de dagsfrågor som plågar diplomater och ministrar. Stockholms universitets institut för Turkietstudier, SUITS, har mer tankesmedjemässig profil – men Turkiet är ett land bland många. UI:s Mellanösternprogram har brett fokus, men är litet och pengasvultet, och Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri) bedriver Mellanösternanalys på engelska, utan koppling till svenska intressen.
(För tydlighetens skull: Jag är till vardags anställd på FOI, har en oavlönad anknytning till UI och var tidigare gästforskare på Sipri, men skriver här som privatperson.)
Sverige och Mellanöstern hänger ihop, på gott och ont. Det är dags att agera därefter.
Vad Sverige saknar är alltså inte Mellanösternexperter, utan ett institutionellt nav som både kan försörja UD och andra intressenter med aktuell, öppen analys och samtidigt erbjuda en plattform för nätverkande och kunskapsutbyte mellan skilda verksamheter. En länk mellan stat, akademi, näringsliv och civilsamhälle, men också en seriös kunskapsbas som kan reda ut komplexa konflikter och bemöta intolerans och desinformation – stötta lärare mot elevers antisemitism och islamofobi och hjälpa oss förstå vad en kollega från Iran genomlider just nu. En fri men statsnära tankesmedja, med bred utblick mot regionen.
Lyckosamt nog finns det goda exempel på hur problemet kan lösas.
I början av tjugotalet sköt regeringen till medel för att låta UI bilda två nationella kunskapscentrum. Nationellt kunskapscentrum om Kina (NKK) och Centrum för Östeuropastudier (engelsk förkortning SCEEUS, möjligen uttalat skius eller tjéus) har sedan dess gjort succé. Placeringen på UI, en oberoende men UD-finansierad stiftelse, har låtit dem landa helt rätt i tankesmedjenischen: de producerar beslutsrelevant analys men jobbar samtidigt fritt och utåtriktat mot allmänhet, medier och andra forskarmiljöer.
Trots skriande behov har ingen ännu byggt något liknande för Mellanöstern – men det går att göra hat trick i centrumbildning.
Kostnaderna vore överkomliga. UD finansierar numera NKK och SCEEUS med riktade anslag på runt 15 miljoner kronor vardera. Att vika först 5 och senare 10 eller 15 miljoner åt ett Mellanösterncentrum vore knappast omöjligt, givet att UD rör sig med mer än 3 miljarder kronor årligen. Finansiering kan säkert också sökas i näringslivet och myndighetsvärlden, som har växande aptit på analys av öppna källor.
Värdet för svensk utrikespolitik skulle stiga ytterligare om centrumet inriktas mot de länder och frågor som regeringskansliet kämpar mest med. Man kan exempelvis tänka sig ett fokus på Turkiet, Persiska viken och Israel-Palestina och frågor om migration, handel och sanktioner, samt säkerhetspolitik och terrorism.
Sverige och Mellanöstern hänger ihop, på gott och ont. Det är dags att agera därefter och se till att svensk expertis får de förutsättningar som krävs för att stötta både stat och samhälle.
Läs mer:
Aron Lund: Kan relationen mellan USA och Israel överleva Gazakriget?
DN:s ledarredaktion: Forssell lugnade sig – efter magiska mötet
