Utställning
”Monir Shahroudy Farmanfarmaian: Teheran/New York”
Moderna museet, Stockholm. Visas t o m 28 februari 2027, därefter till Madrid och Haag
Det glittrar och glänser som aldrig förr på Moderna museet – en strålglans så stark att jag på vissa ställen bländas. Dubbelt. Av det blixtrande, kalejdoskopiska ljusspelet men än mer av skönheten och originaliteten i Monir Shahroudy Farmanfarmaians spegelmosaiker.
Denna iranska konstnär och formgivare, som pendlade mellan Teheran och New York, fick sitt internationella genombrott på Guggenheim museum 2015. Då var hon 93 år gammal och hade fyra år kvar att leva, mitt i en expansiv skaparperiod som etablerade henne som en av Irans främsta moderna konstnärer.
Nu får hon sin första stora solopresentation i Norden, med omkring 100 verk från 1970-talet till de sista åren. Moderna museets utställning är initierad av curatorn Asrin Haidari, som har rötter i den kurdiska delen av Iran. Hon blev tagen av Monir Shahroudy Farmanfarmaians dramatiska livsöde och säregna konstnärskap när denna var representerad i en grupputställning på Tensta konsthall 2016.
Haidaris utställningsprojekt på Moderna museet har tagit flera år att realisera, då många av konstnärens äldre verk försvann under den iranska revolutionen och andra är utspridda över kontinenter. Ambitionen har varit att visa hela hennes bredd – inte bara de mest kända, förföriskt vackra spegelmosaikerna.
Nu visas även hennes återkommande blomsterbilder, flödande kalligrafi, myllrande collage, designade mattor och högst personliga ”hjärtesorgslådor”.
I katalogen påpekar Haidari att transkulturella strömningar länge har marginaliserats i den dominerande berättelsen om modernismen, som varit ”mer porös, geografiskt förgrenad och präglad av utbyte än vad som ofta framställts”. Shahroudy Farmanfarmaians konst är just ett talande exempel på globala korsbefruktningar.
Hon vidareutvecklade hemlandets rika visuella kultur, med grund i islamisk arkitektur och ornamentik, folkliga hantverkstraditioner och persisk trädgårdskonst. Samtidigt tog hon intryck av västvärldens abstrakta expressionism, följt av popkonst, opkonst och minimalism. Och påverkade i sin tur kända amerikanska konstnärer som Frank Stella och Robert Morris.
Utställningen på Moderna är varken kronologisk eller tematisk, varje rum sammanför verk från olika tider, vilket gör konstnärens utveckling svår att följa. Men den prismatiska presentationen är kongenial och visar hur Shahroudy Farmanfarmaian livet igenom återkom till samma sorts uttryck, material och tekniker – fast i ständig utveckling.
I salarna visas abstraktion intill figuration, upprepade geometriska strukturer omväxlande med slumpmässiga och organiska naturformer. Här syns både monokroma och färgsprakande verk, liksom hårda material i skulpturer varierat med mjukt böljande textilier och teckningar.
Redan runt första hörnet möts publiken av hennes gnistrande discokulor, ”Mirror balls” från discoeran på 70-talet, en idé hon återkom till på gamla dar. På väggen bakom hänger ett objekt från hennes ”Convertible series” på 2010-talet, ett otroligt intrikat geometriskt spegelverk, vars sex delar går att kombinera på en rad olika sätt.
I påföljande rum utvecklas hela serier eller ”familjer” med geometriska strukturer i reliefer och liggande skulpturer. Här har konstnären laborerat med polygoner i moduler, och utgår från trianglar, kvadrater och vidare upp till oktagoner. Magnetiska också för att de sprider ljusreflexer ut över golv, väggar och tak, samtidigt som betraktarnas rörelser reflekteras.
Allt i urvalet är inte lika proffsigt eller tilltalande – i alla fall för mig som är uppväxt i en skandinavisk sparsmakad tradition. På några ställen blir det väl mycket glitter, paljetter och visuellt överlastade kompositioner. De kalligrafiska verken är formmässigt fängslande men obegripliga för alla som inte kan läsa persisk skrivstil. Det mesta och det bästa är dock sällsynt raffinerat och mångbottnat.
Eftersom många med mig aldrig tidigare har hört talas om Monir Shahroudy Farmanfarmaian vill jag rekommendera dokumentärfilmen om hennes liv och konst, som rullar varje timme i ett hörn av utställningen. Den ger en välbehövlig biografisk bakgrund och insyn i persisk kultur, liksom vilka kretsar hon tillhört.
Hennes liv är präglat av uppbrott och återkomster, stora privilegier men lika betydande begränsningar.
Monir Shahroudy föds 1922 i Qazvin i Iran, tillhör en välbärgad familj, studerar konst i Teheran och vidareutbildar sig inom design och modeillustration i New York, dit hon flyttar 1945 med sin blivande make, konstnären och poeten Manoucher Yektai. De umgås i avantgardkretsar men hon var enligt egen utsago ”ingenting, bara ett snyggt objekt”, utsatt för både exotism och sexism.
Som kuriosa kan nämnas vänskapen med Andy Warhol (som uppstår när de arbetar på samma varuhus) och med modedesignern Katja of Sweden, som hon en kort tid samarbetar med.
Det självständiga livet i New York ändar 1957, då hon är skild och träffar sin blivande, andra make, affärsmannen Abol Bashar Farmanfarmaian. Han får henne att flytta tillbaka till Teheran, där ett kosmopolitiskt konst- och kulturliv blommar upp under två decennier.
Monir Shahroudy Farmanfarmaian är nu tvåbarnsmor och får jobb i ett amerikanskt program till stöd för och utveckling av iranskt konsthantverk, vilket innebär resor i hela landet. Hon besöker historiska palats och moskéer, och upplevelsen av helgedomen Shah Cheragh i Shiraz 1966 blir livsavgörande.
I filmen får vi följa med in i den sagolika interiören från 1300-talet, täckt av spegelbitar i geometriska mönster och med färgade glasfönster. Det skapar överjordiska ljus-, färg- och speglingseffekter, vars upprepningar och symmetri symboliserar universums ordning.
Shahroudy Farmanfarmaian överväldigas av känslan av att stå inuti ”en mångfasetterad diamant” och blicka ut mot solen, därtill att speglingarna gör att ”man blir en del av konsten”. Fascinationen för spegelmosaiker sätter fart på hennes konstnärliga praktik, likaså intresset för geometri och matematisk ordning, med koppling till sufisk numerologi. Några djupare insikter om detta förnekar hon dock.
I de äldsta spegelverken på utställningen finns figurativa inslag som böcker och blommor, vilket återkommer i den sena, fabulösa serien ”Shazdeh’s garden”. Den är inspirerad av en berömd persisk lustgård, numera ett världsarv, med geometriska strukturer, prunkande växtlighet och rinnande vatten.
Men merparten av de speglande verken är nonfigurativa. Till de häftigaste hör ”Muqarnas one” från 2012, hängd i ett hörn och inspirerad av så kallade ”stalaktitornament” i islamisk arkitektur. I detta och flera andra verk tittar en glittrande röd färg fram i gliporna.
Stor betydelse för Shahroudy Farmanfarmaian får även kontakterna med etniska minoriteter, däribland det nomadiska urfolket qashqai, vars vävkonst och tältstrukturer går igen i serien ”Chador”. Hon möter även turkmener, kurder och lurer, och samlar på sig allsköns rikt dekorerat konsthantverk, som Irans brutala modernisering hotar att utplåna. I en monter visas foton och några spillror från den enorma samling hon bygger upp, ett slags visuellt arkiv som även innefattar bönemanuskript och så kallade kaffehusmålningar.
I den iranska revolutionen 1979 går allt förlorat; huset, makens fabriker, hennes konst och samlingen på över tusen föremål konfiskeras. Makarna Farmanfarmaian tvingas leva i exil, som överklass är de automatiskt kopplade till den störtade shahen.
Det blir ytterligare 25 år i New York för Monir Shahroudy Farmanfarmaian, med designuppdrag och mindre tid, plats och resurser för den egna konsten. Hon ägnar sig åt collage, teckningar och objekt, konstnärligt mindre betydande men samtidigt mer personliga – ofta uttryck för sorg och saknad, blandat med intryck från amerikansk populärkultur. Till hennes knasigaste idéer hör att doppa bin och humlor i bläck, och få dem att bilda spår på papper.
Efter makens död 1991 är hon paralyserad av sorg men efter ett år i färd med små minneslådor, som utställningen visar några rörande prov på. Ett tittskåp med dockkvinnor bakom galler är för henne ovanligt politiskt.
2014, drygt 80 år gammal, flyttar hon tillbaka till Teheran, under en kort tid av liberalisering – lockad av ett löfte om en museiutställning (som aldrig infrias). Men nu etablerar hon en egen studio och lovar sig själv att ”bara göra konst”.
Uppenbarligen har patriarkala strukturer hindrat hennes skapande, som änka med vuxna barn undslipper hon plikter och kan släppa loss hela sin kreativitet. I dokumentärfilmen från 2014 förminskar hon sig själv, osäker på sin konst, men är i andra stunder påfallande målmedveten och självsäker.
Tillgången till material, tekniker och specialiserade hantverkare bäddar för nya experiment med spegelmosaiker, som växer i storlek och komplexitet.
2017 donerar hon 51 verk ur sin privata samling till det nyöppnade Monir Museum i Teheran, det första museet i Iran som tillägnats en enskild kvinnlig konstnär.
Hennes omfattande inspiration från Irans rika kulturarv är ett ämne som flera skribenter utvecklar i katalogen, liksom förtvivlan över att det nu hotas av amerikanska bombningar – på några ställen redan i spillror.
Att utställningen förmedlar så mycket kunskap om iransk konst och arkitektur är för mig en nästan lika stor behållning som upptäckten av Monir Shahroudy Farmanfarmaians enastående konst.
Läs mer om konst och form på dn.se