Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
En politik som pekar. Så beskriver den amerikanska politiska strategen Morris Katz den populism han förespråkar i den populära podden ”The Ezra Klein Show”. Medan högern pekar nedåt eller åt sidan, mot minoritetsgrupper och utsatta, så bör vänstern peka uppåt, mot makthavare och förmögna.
Som ett slags indie-konsult har Katz – bara 27 år gammal – bland annat legat bakom de sensationella framgångarna för New Yorks borgmästare Zohran Mamdani. Senast manövrerade han Graham Platners kantrade kampanj för att bli en av Maines två senatorer.
Med en retorik om hur arbetande folk har blivit utsugna av miljardärer och etablerade politiker hade ostronodlaren och militärveteranen Platner sannerligen pekat uppåt. Hans politiska resa tog dock slut efter anklagelser om våldtäkt från en tidigare flickvän. Då hade den karismatiske Kapten Haddock-kopian redan överlevt – bland annat – en ”nazitatuering” på bröstet och rapporter om hotfullt beteende mot kvinnor. Till slut pekade dock det mesta mot honom själv, och hans tvivelaktiga moraliska kompass.
Ändå har Platners vänsterpopulism blivit regel snarare än undantag i amerikansk politik. På senare tid har Mamdani följt i fotspåren på socialistiska kamrater som Alexandria Ocasio-Cortez och Bernie Sanders, och blivit en nationell galjonsfigur. Med sina välsignelser har han agerat kungamakare för progressiva kandidater i primärval runtom i New York. Abdul El-Sayeds lyckade kampanj för att bli Demokraternas kandidat i senatsvalet i Michigan surfar på samma vänstervåg.
Utvecklingen på andra sidan Atlanten väcker frågan om en framgångsrik vänsterpopulism också kan leta sig till Sverige. Precis som med ett polariserat medieklimat, komplicerade kaffebeställningar och en ”nationell säkerhetsrådgivare” finns det anledning att tro det. Det är inte bara tullfri amerikansk trendexport som tyder på en sådan utveckling.
När ett själlöst socialdemokratiskt parti blir allt svårare att skilja från Moderaterna, och Sverigedemokraternas högerpopulism har realiserats i Tidöregeringens brutala kriminal- och migrationspolitik, öppnar sig vänsterpopulismens fönster även i Sverige. Partiernas kollektiva krälande inför SD måste tolkas som ett förvirrat svar på svenskarnas fortsatta besvikelse över hur S och M turats om att administrera ett fallerande system. Samtidigt verkar det finnas en önskan om mer humanitet än de repressiva sentiment som bar fram Tidöavtalet.
Den svenska vänstern bör fundera på om man är tillräckligt radikal, och hur väl man förmedlar sin radikalitet
I boken ”For a left populism” (2018) beskriver den politiska teoretikern Chantal Mouffe hur ett ”populistiskt ögonblick” karaktäriseras av att den dominanta ordningen inte kan infria människors anspråk. Precis som den amerikanska vänstern identifierar hon boven i en global finanskapitalism som undergräver potensen i demokratiska val och institutioner. Men för Mouffe ger dessa destabiliserande effekter också möjligheter att skapa nya gemenskaper och allianser. När somliga partier går till val på att fördubbla antalet miljardärer, borde den typen av utsikter vara ljusare än någonsin för den svenska vänstern.
Ett antal aspekter är nödvändiga för att man ska kunna ta vara på detta tillfälle.
Till att börja med krävs ett karismatiskt ledarskap. Den sanslöst sympatiske Mamdani är ett tydligt exempel, som trots en radikal politik framstår som rimlig, rolig och resonlig. Även Storbritanniens nya, puttrigt populistiska, premiärminister Andy Burnham har en poppig personlighet. Med karisma i nivå med en påse jordnötter är det svårt att anklaga svenska vänsterpolitiker för detsamma.
Vidare behövs en ekonomisk-politisk radikalitet. När borgmästare Mamdani fryser hyran och planerar att införa gratis förskola i finansvärldens största tempel attackerar han en kolossal best. Den svenska vänstern bör likaledes fundera på om man är tillräckligt radikal, och hur väl man förmedlar sin radikalitet. Om målet är att stötta hårt arbetande människor, varför inte basunera ut förslag om sex timmars arbetsdag eller medborgarlön i diverse vertikalvideo-format?
Slutligen bör en lyckosam vänsterpopulism odla en inkluderande idé om vilka man kämpar för, och konstruktivt kanalisera människors missnöje. En sådan rörelse skulle behöva vara klarsynt kring att den främsta källan till frustration är ett svikande ekonomiskt system, och inbegripa alla som faller offer för detta. I svallvågorna av tonårsutvisningar och förslag om fängslande av 13-åringar går det att ana en opinion för den medmänsklighet som Tidöpartierna tycks ha begravt. Då uppstår möjligheten att leda svenskarnas legitima missnöje från det auktoritära till det ekonomiska, och samtidigt värna om utsatta och minoritetsgrupper.
Så varför tar inte den givna fanbäraren Nooshi Dadgostar mer väljarstöd från Socialdemokraterna? Även om det är en välkommen kontrast till Platner-typerna, är det möjligen talande att ett av Dadgostars mest virala knep var att beskriva högern som en ”toxic boyfriend”. Kanske är ett hopplöst fokus på Tiktok-trender bland unga och en besatthet av att sitta i regering en återvändsgränd.
Vem skulle då kunna segla den vänsterpopulistiska skutan?
Vem skulle då kunna segla den vänsterpopulistiska skutan? Tone Schunnesson? Daniel Suhonen? En kompis föreslår ”någon ung radikal på ETC” och understryker med detta rörelsens hålighet.
Den svenska vänstern är inte där än. Det vittnar om bristfälligt politiskt entreprenörskap och en oförmåga att ta människors frustration på allvar.
Vänsterpopulism är mer än ett taktiskt knep för att motverka auktoritära krafter – det möjliggör också ett mer demokratiskt och jämlikt samhälle.
Med vår vana att apa efter USA finns det ändå mycket som pekar på att vänsterns framgångsskuta tids nog även når de svenska hamnarna.
