Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Komikern och mångsysslaren Sofia Dalén brukar inte ha några problem med att vara rolig inför publik. Hon medverkar i radio och tv, har tävlat i ”Bäst i test” och ”På spåret”, gör intervjuprogrammet ”Paradrätten”, har programlett ”Musikhjälpen”, poddar och medverkar i revyer. Inför sitt Sommar har hon dragit upp storstilade planer, det ska bli ett slags personlighetstest byggt på roliga karaktärer.
Alla som någon gång blivit tillfrågade om att få göra ”Sommar i P1” måste rimligtvis ha frågat sig: Är jag tillräckligt intressant för att prata i över en timme om mig själv? Har jag några intressanta trauman att gräva i? Eller är jag helt enkelt för grund? Det undrar Sofia Dalén också.
Det är långsamt, lågmält och fascinerande när Sofia konstaterar att hon har problem med att öppna sig
Hon inser att hon förväntas prata om sig själv, sina tankar och känslor. Men hon inser också att det känns nästan omöjligt att göra utan att förklä det till underhållning. Hon har ju känt sedan barnsben att hon är lättare att älska om hon är rolig.
Så hon slänger idéerna hon filat på i papperskorgen och bestämmer sig för att gå i terapi. Hon spelar in sin första terapisession med psykologen Björn Hedensjö. Och det blir hennes ”Sommar i P1”.
Det är långsamt, lågmält och fascinerande när Sofia konstaterar att hon har problem med att öppna sig på det sätt hon tror att man ska göra i ett Sommarprogram. Hon reflekterar över konflikten mellan att känna att man måste berätta en massa personliga saker – helst något tungt och intressant – utan att gå över de gränser man själv sätter upp.
Allra bäst kommer programmet till sin rätt om man verkligen kan lyssna på nyanserna i samtalet. Hur Sofia skrattar till när de kommer in på något jobbigt, tonfallet, pauserna – de långa partierna där lyssnaren, bakom den pålagda pianomusiken, mest hör en stol som skrapar, hur någon flyttar på sig i stolen. Den obekväma tystnaden innan samtalet tar fart igen.
Sofia Daléns Sommar skulle kunna bli spiken i kistan för formatet, hon blottlägger den där fascinerande konflikten mellan att vara vanlig och relaterbar och ändå avslöja något spännande. Samtidigt är det en väg framåt att våga bryta formatet och göra något helt annorlunda. Men då inställer sig naturligtvis frågan: Vad är ett Sommarprat egentligen?
Läs mer
Vanessa Kamga: ”Då kan det bli hur bra som helst”
Tara Moshizi: Joel Kinnaman släpper en bomb som gör mig glad
Här hittar du alla DN Kulturs Sommarkommentarer