Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Animation
”Arco”
Regi: Ugo Bienvenu.
Manus: Ugo Bienvenu, Félix de Givry, m fl. Röster: Oscar Tresanini, Margot Ringard Oldra, Louis Garrel, Alma Jodorowsky m fl. Längd 1 tim, 28 min (11 år). Språk: franska. Biopremiär
Året är 2075 och på jorden rasar en våldsam, träknäckande regnstorm, vilket inte hindrar invånarna i den lilla villastaden att spela fotboll och grilla i sina trädgårdar som vanligt eftersom de skyddas av genomskinliga kupor med somrig atmosfär.
Iris är ensam hemma med sin bebislillasyster och en barnskötande, matlagande, hushållsrobot. Föräldrarna, som är bortresta i jobbet i flera veckor, sitter visserligen med vid middagsbordet i form av tredimensionella projektioner och läser godnattsaga för henne när hon ska sova, men hon är ensam och uttråkad och längtar efter att något ska förändras.
När ovädret lagt sig får hon sin önskan uppfylld: himlen fylls av regnbågsfärgade slingor och en pojke trillar rakt ner ur skyn och svimmar framför hennes fötter i skogen. Han heter Arco och kommer från framtiden, där han bor på en grönskande plattform högt uppe bland molnen. Han får egentligen inte resa i tiden ännu, som resten av hans familj gör, men har i smyg kastat sig rakt ut från hemplattformen, insvept i sin systers resecape.
Äventyret kan börja. Hemmaroboten får kortslutning och larmar myndigheterna eftersom Arco inte finns i något av hans register. Dessutom förföljs barnen av tre skumma bröder i regnbågsglasögon som har hittat Arcos resediamant i skogen.
Hur ska Arco nu komma tillbaka till sin tid och sin familj? Iris är fylld av idéer.
”Arco” – som produceras av den amerikanska skådespelaren Natalie Portmans eget bolag – är rik på fantasi och tankegods men sparsam med våld och mörker. Genom att helt hoppa över nutiden blir filmskaparna fullständigt fria att dikta ihop sina egna, överraskande vändningar. Som att pojken från framtiden aldrig har sett vare sig robotar eller digitala projektioner.
Vare sig Iris eller Arcos världar lyfts fram som idealiska – båda längtar ju hemifrån. Klimatet är skräp men robotarna snälla och funktionella. Lärarrobotarna ser visserligen lite kusliga ut när de är avstängda och står uppställda i lärarrummet, men de är bara just det: avstängda. Inte onda.
Inte ens de skumma bröderna är ute efter pengar, världsherravälde eller något annat larv som brukar vara en grundkomponent i besläktade historier. Och den lite skrämmande twisten mot slutet, som hade varit främmande för en Hollywoodfilm, är sorglig, men också sann och gripande.
Filmen ser inte direkt ut som en animé, men utan att vara något visuellt mästerverk à la Miyazaki, har den fångat något av det självklara ”varat” från japanska filmer där teknik, saga och vardaglighet smälter samman utan några wow eller wroom och utan att det ena eller andra demoniseras. Kryddad med lite fånig och poppig fransk charm blir resultatet ganska oemotståndligt.
Barn blickar framåt. Hopp följer efter sorg. ”Arco” blir en påminnelse om att, i mörka tider, inte sprida för mycket pessimism omkring sig utan odla visioner och lekfull konst. Små krukor har också öron, och ska de orka ta över den här soppan behöver de något annat än vår eviga oro att livnära sig av.
Se mer. Tre andra sevärda animerade franska filmer för alla åldrar: ”Trion från Belleville” (2003), ”Ernest & Celestine ”(2014), ”Mitt liv som Zucchini” (2016).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN