Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Johannes Heldén
”Modern mytologi”
Albert Bonniers förlag, 110 sidor
Sci-fi och fantasy har förundran i blodet. På engelska kallas det för ”sense of wonder” – en sällsam svindel som är deras främsta kännemärke. Den framkallas av saker som höga torn av svart glas vid öknens rand, övervuxna rymdskepp på väg mot okända stjärnor eller – som hos Johannes Heldén – ”trädtoppar som sticker upp ur vattnet, ljusen från en avlägsen stad”.
Konstnären, musikern och poeten Heldén är expert på att renodla genrelitteraturens särskilda förundran till fragmentariska dikter skrivna från ett högst personligt, ekokritiskt perspektiv. Resultatet är en av svensk poesis tydligaste röster. Man känner omedelbart igen en Heldén-dikt – bland annat på ord som ”sentient”, ”bioluminiscens” och ”exoskelett”
Och man känner igen hans nya bok, ”Modern mytologi”. Den är i vanlig ordning formgiven av Heldén själv och har ett suggestivt disigt omslag. Även förkärleken för ordlistor är bekant. I den som avslutar verket definieras ”mytologi” som ”en personlig samling varelser och berättelser, knutna till en specifik plats”. Ett slags programförklaring, förstås.
Platsen är ett avlägset beläget hus. Framträdande bland varelserna är diktjaget och en katt. Men här finns också ett påkört rådjur, kajflockar och en bläckfisk, plus en hel del ”regn i biologiska algoritmer” och ”landningsljus i hårt väder”. De sju sviterna som föregår ordlistan präglas dessutom av en vag paranoia, ibland blixtrande kristalliserad i bilder som: ”Från skogen på andra sidan fältet hörs ett hest skri varje gång jag passerar ett fönster.” Eller: ”Ville tända när jag kom in, men klarade inte av att vara synlig utifrån.”
Man ryser. Och raderna sticker ut i sviternas ”statiska brus”, som Heldén själv antagligen skulle uttrycka saken. Dikten är stämningsfull så det förslår, men ibland hotar rundgången. Heldén kan det här nu, han har gjort det ett bra tag. Att bara vara atmosfärisk hela tiden räcker inte riktigt i längden.
Tur då att han inte nöjer sig med det. Då och då injicerar han boken med en rejäl dos lekfullhet, som får den att plötsligt spritta till liv. Framförallt i ordlistan på slutet, som innehåller definitioner som: ”flodmynning, område som tvekar mellan verklighet och fiktion”, och: ”båthus, semi-sentient arkitektonisk struktur, följde vattnet söderut när det drog sig undan – först från ån, sedan sjön. Kan bära en lykta, kan innehålla en bastu. Fullständigt mobil i fas två.”
Också den poetiska wiki-formen är en gammal god Heldénsk trotjänare, men den passar honom väl. ”Modern mytologis” mest minnesvärda ögonblick uppstår dock inte där, utan i ett slags korsbefruktning mellan sviternas paranoia och ordlistans lekfullhet. Dikten står ensam på en tom sida:
”‘Du vet, sa spindeln försiktigt, ‘om du lämnar det här kanske du blir fri. Men –’”
Läs fler artiklar av Samuel Levander och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
