Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En av mina drömmar är att åka till Grekland. Detta enbart för att kunna delta i den svenska folksporten att brista ut i ett ”Jag skulle kunna leva på tsatsiki” varje gång såsen avnjutes.
Men nu är jag inte i Grekland, utan i Frankrike. Därför får jag i stället sysselsätta mig med min egenkomponerade sport, att försöka framstå som att jag inte är en turist utan en riktig inföding.
Turister är inte längre så populära på kontinenten, förstår jag det som, och att vara turist känns töntigt på ett ”Sunes pappa”-sätt. Jag ser framför mig hawaiiskjortor, safarishorts och digitalkameror på personer som pratar dålig engelska, eller – ännu värre – försöker sig på det lokala språket.
Mitt problem är förstås att hawaiiskjortor, safarishorts och ”vintage” digitalkameror just nu är inne, så det är just detta jag har iklätt mig under min resa.
Ön jag befinner mig på är överfylld av turister, lyckligtvis nästan bara franska. Så jag tänker att jag i alla fall kan försöka framstå som en cool fransk turist snarare än en töntig svensk. Jag kan dock ingen franska, så det är lättare sagt än gjort.
Jag smiter iväg med ett stolt leende. Tänk att ingen fattade att jag inte var fransk på riktigt!
Min främsta taktik är en ”tyst” sådan. Jag går in i butiker, säger bonjour och är annars i praktiken helt tyst. Om personalen börjar prata om något fortsätter jag vara tyst så att jag slipper bli avslöjad. Har jag tur frågar de mig på sin höjd om jag vill ha ett kvitto. Då kan jag enkelt skaka på huvudet följt av ett merci innan jag smiter iväg med ett stolt leende. Tänk att ingen fattade att jag inte var fransk på riktigt!
Men flera gånger får jag en massa följdfrågor och tvingas avslöja mig med ett ”öh, sorry, english please”. Jag vill inte råka hamna i en situation där jag börjar prata låtsasfranska, vilket i mitt fall skulle innebära engelska ord sagda med ett kvasi-franskt uttal.
Min mamma, som är med på samma resa, har dock läst franska i skolan och nött en massa Duolingo. Kanske kan hon hjälpa mig? Jag fortsätter min tysta strategi när vi besöker en restaurang. Hon får sköta snacket. Och hon säger en massa franska saker, så min plan kommer eventuellt fungera!
Men sen kommer dödsstöten. Servitören börjar plötsligt ställa frågor på engelska.
Nästa år tänker jag åka till Danmark. Det borde vara betydligt lättare. Så länge jag håller mig tyst och vid utvalda tillfällen slänger in lite ord bara riktiga danskar kan, typ halvfjerds, kommer det gå toppen. Danskarna kommer inte att ana någonting!
Läs mer:
Flanörens förra: Så får du kredd för dina dåliga pappasidor
Kalena: Hallå Bill och Bull, har ni gett er in i politiken?
Veckans mest lästa kåseri: Helmerson: Vi tömmer mitt barndomshem. En sak räddar jag i sista sekund.
Alla DN:s kåserier finns här.