Varje gång min dotter berättar något påminner hon om en cockerspaniel som står på bakbenen. Armarna vilt viftande, ögonen på vid gavel, så upplivad att hon nästan spräcker sina konturer.
Jag önskar att jag upplevde samma maxade entusiasm, men hon saknar förmågan att avgöra vad som är en bra story; en brist som på inget sätt krymper hennes berättarlusta.
Barn är usla redaktörer. De behandlar gränserna mellan viktigt och oviktigt, stort och smått, som högst böjliga. Det är hundra kilo information i en femkilospåse. Aldrig blir tiden så kännbar, så tung i rummet – som om Jupiters gravitation tillfälligt flyttat in – som när man lyssnar på ett barn som drar en historia.
Det är inte mitt mest charmerande drag, det här korta tålamodet med alla överflödiga ljud, det yrkesskadade kravet på urval och ordning. I synnerhet som jag gladeligen följer ett mellanstadiebarns speakerröst över tre hundra sidor i romanform.
Men mitt hyckleri har åtminstone prisjuryerna på sin sida. Mellan 2000 och 2011 vanns Augustpriset i den skönlitterära klassen av inte mindre än fyra romaner som ser världen på ett barns eller en ung människas sätt: ”Populärmusik från Vittula” (2000), ”Underdog” (2001), ”Svinalängorna” (2006) och ”Korparna” (2011). På senare år tog även ”Jävla karlar” (2023) hem samma pris. Lägg till Bookerprisvinnarna ”Shuggie Bain” och ”Paddy Clarke ha ha ha” så har vi sju romaner, varav sex med manlig berättare. Pojkrummet framstår verkligen som litteraturens mest prisbelönta observationspost.
Att skratta åt ett barns olycka är ju ett effektivt sätt att spika psykopattestet på rekordtid. Så varför hände det?
Så hur kan barn, som är så plågsamma att lyssna på, vara så underbara att läsa? Varför väljer så många författare att låta skrivandet gå i barndom?
Jag tror att jag har svaret, men först en annan fråga.
När jag läste ”Jävla karlar” skrattade jag ofta, för med min lyckliga uppväxt i bagaget trodde jag att det var en komedi. Men så vittjade jag läsarrecensionerna och upptäckte att andra tydligen såg en tragedi: ”En så sorgsen bok, det gör ont i hjärtat av hur den lilla pojken försöker hantera allt som sker.”
Mitt självförtroende föll fritt genom kroppen. Att skratta åt ett barns olycka är ju ett effektivt sätt att spika psykopattestet på rekordtid. Så varför hände det?
Jo, för att: det var inte mitt fel! Min Pisa-pinsamma läsförståelse kan skyllas på pojken i boken! Han som inte heller verkade fatta hemskheten i att växa upp med ett roterande stall fäder i Norrköping.
Barn besitter den avgörande författarfördelen att inte förstå vad som händer, så de får visa vad de har sett. Det gör dem till naturbegåvningar på den gyllene gestaltningsregeln ”show, don’t tell”. De behöver inget Biskops Arnö. Allt skrivs på kodspråk. Som: pappa sov på soffan, mamma bar solglasögon inomhus, och båda glömde att äta frukost. Sedan läggs sannolikt fyra gånger så mycket tankekraft på den bottenlösa orättvisan i att yoghurten var slut, men vi – de enda vuxna i rummet – har redan förstått att äktenskapet som beskrivs befinner sig i sönderfall.
Barnet ger A+B+C och låter läsaren räkna ut D. Det är algebra som drabbar i magtrakten.
När Tomas Bannerhed skrev ”Korparna” blev barnutsikten ett sätt att slippa stå bredvid och förklara allt, säger han. Han kunde kliva rakt in i det som hände. Som när tolvårige Klas inte vill gå hem utan står under ett träd och tänker: ”Aspen och jag. Vi som darrar för minsta lilla.”
– För mig ger det mycket starkare närvaro i texten än om jag hade skrivit: ”Klas hade lätt för att bli orolig och nervös och identifierade sig ofta med trädet asp.”
Det ”Korparnas” Klas delar med andra Augustprisade romaners småväxta ciceroner är utsatthetsnormen: pengar saknas och vuxenvärlden sviker. Säkert ligger något i den gamla författarsanningen att en lycklig barndom knappast är värd besväret; min egen krävde i alla fall omfattande bearbetning för att bli utgivningsbar.
Det händer förstås något med en berättelse när världen betraktas från höfthöjd. Barn är naiva och sårbara och går omkring med alldeles för öppna hjärtklaffar. Ofta ser läsaren faran långt innan barnet gör det. Man vill sträcka in en skyddande hand mellan sidorna, tränga in som en mänsklig sköld.
Det händer förstås något med en berättelse när världen betraktas från höfthöjd. Barn är naiva och sårbara och går omkring med alldeles för öppna hjärtklaffar.
Aldrig hade jag pallat plöja en bok som ”Svinalängorna” om skildringarna inte först hade passerat genom barnets omyndiga sinnesnät, som genom ett durkslag mellan traumat och läsaren.
Jag tänker på kattungarna i romanens början. Hur direkt och drivet och godmodigt det redogörs för: ”Sedan fick Tipu ungar. Vi dränkte alla utom en som var randig liksom Tipu.”
Det är en vanlig barnsjukdom, det grava underskottet på sentimentalitet. Med åren tillfriskar de flesta, men då, i den odödliga delen av livet, väger döden inte självklart tyngre än mönstret på en kattpäls.
Längre fram i ”Svinalängorna” bryter familjens alkoholinferno ut på allvar och språket stegras till kaoslyrik för att fånga huvudpersonen Leenas känslor, förklarar Susanna Alakoski för mig. I scenen där pappan drabbas av delirium förvandlas han inför Leenas ögon till en ”monstergorilla” som äter stearinljus, pusslar ihop bokstäver i luften, sitter på en stol som inte finns.
Barn är inte bara bäst på gestaltning, de har även en oerhörd talang för magisk realism.
Som liten var jag ett tyst och rätt ensamt barn, men månen och jag hade någonting ihop. Genom bilrutan såg jag dess klotrunda och koppärriga ansiktssida följa oss från trädtopp till trädtopp i exakt vår takt. Vad ville den oss? Hur visste den vart vi skulle?
Så det stör mig när folk säger att barn har livlig fantasi, som om de bara yrar, för då missar man vilken försvarsmekanism den är mot livet, och hur djupt rotad den är i karg verklighet. Som ett sätt att förstå och hantera och överleva. Pappan i ”Svinalängorna” är förstås ingen faktisk monstergorilla, men det är nog en sannare beskrivning av honom som far än någonting en vuxen realist hade kunnat skriva.
Leena tar de ord hon har. Är inte invigd i vuxenlivets maskopi kring vad som är rimligt eller möjligt. Horisonten är inte spikad. Barn bygger sin verklighet från grunden med de verktyg som råkar ligga närmast till hands.
Men i krånglet med att förstå världen gömmer sig också den största nyttan: att inte ha vuxit i sina sociala skygglappar, vad man helst ska hålla tyst om eller bör blunda för. Barn bara kör. Det gör dem till obehagligt effektiva sanningssägare. ”Av små barn och dårar…”, och så vidare.
De har inte vuxit i sina sociala skygglappar. Vad man helst ska hålla tyst om eller blunda för. Barn bara kör.
Vilken lycka för författaren att sitta med ett sådant litterärt frikort på hand! I en tid när romanfigurers synder gärna bokförs på upphovspersonens eget moraliska konto kan det minderåriga alter egot tänka det otänkbara och säga det mest förbjudna. Och ingen dömer dem. Så ansvaret hamnar på läsaren att hantera obehaget, eller upptäcka att hon skrattar.
Jag känner mig minst sagt utpekad.
När Andrev Walden får frågan om vilken scen han gillar mest i ”Jävla karlar” halkar han alltid ner i samma svar:
– Den där pojkarna är arga för att det inte tycks finnas några kvinnliga pedofiler som vill förgripa sig på dem. Det är så otroligt dumt. Men också sant. Barn är inte kloka.
Ja, jag skrattade.
Läs fler texter av Kristofer Ahlström och blev artiklar om litteratur.