Trishuli Dhunge Bazaar var ett stopp på vägen för turister som ville bege sig ut på långa vandringar i bergen till en helig sjö. Här tog de in på Kalika hotel, som Aarati Gajurel och hennes man hade ägt i ett och ett halvt år.
När störtfloden kom var hon på resa i Katmandu. Men hon visste vad som var på väg att hända eftersom hennes syster hade ringt med fasa i rösten. Varningarna hade kommit från invånarna i byarna uppströms: En enorm våg av lera, sten, is och vatten vällde ner för dalen.
– Jag blev panikslagen, helt förlamad, jag trodde aldrig att jag skulle få se min son igen, säger den 30-åriga kvinnan om samtalet.
Men systern och en bror flydde med den femårige sonen och två brorsdöttrar. De sprang uppför backen där vi nu står och pratar, och satte sig i säkerhet.
Däremot var det många som inte lyssnade på varningarna och blev bortspolade av vågen när den kom.
– Efteråt har vi sett på internet hur vågen reste sig högt över flodbädden, därefter rullade den tillbaka ned över byn innan den drog sig tillbaka i flodfåran, beskriver en man i grupperna av åskådare som samlats i skymningen.
Polisen har spärrat av vägen – eller snarare vad som är kvar av den. Vägmaskiner kommer rullande på rad för att jämna till platsen framför Aarati Gajurels hotell. Medan invånare som förlorat sina hem har samlats på en platå för att se att allt går rätt till.
Det är blött i luften efter ett hällregn. Monsunen fortsätter i Nepal i ytterligare några veckor. Skorna sugs ner när man trampar i leran och stenhusen närmast flodbädden är inbäddade i slammet som naturkatastrofen naglade fast som ett signum på allt i dess väg. Detta är ett tillstånd som ingen känner igen.
– Naturens vrede, säger en utländsk turist på besök i förödelsen.
Efter skyfallet skingras regnmolnen på andra sidan floden. Det är vackert som på ett gammalt vykort, om det inte vore för förstörelsen.
En hel buss med chaufför, konduktör och passagerare är också försvunnen sedan i onsdags, säger en annan man stående i sluttningen där Aarati Gajurels son sprang för livet.
När mamman kom hem och återförenades med sin son stod de två uppe på ett berg och kramade om varandra.
– Men när han skulle berätta hur han sprang för att komma undan flodvågen fick han inte fram ett ord, han skrek bara, säger mamman.
Nu står hon bakom en avspärrning och stirrar bort mot huset där hon trodde att hon skulle bygga sig en framtid.
– Det är inte mycket som är helt längre, och nästan hela undervåningen är täckt av lera. Jag har inga förhoppningar om att bygga upp huset igen, säger hon och fortsätter:
– Jag går och står i de här kläderna sedan katastrofen, men i morgon vill jag gå in i huset, hämta några viktiga dokument och ta med mig kläderna. Sedan vill jag inte bo kvar här längre, för det här kan hända igen.
Helikoptrarna fortsätter att smattra i luften kort efter start från armébasen i närheten. De far i skytteltrafik för att evakuera invånare som inte förmår lämna orter som ligger nära platsen där en glaciär, enligt vissa experter, tros ha kollapsat och startat störtfloden.
– Det märkliga var att myndigheterna aldrig varnade oss för vad som höll på att hända. Varningarna kom från turister som såg störtfloden och slog larm, men ingenting kom från officiellt håll, säger Sudip Thapa.
Han hade sitt stånd där han sålde grönsaker i Trishuli Dhunge Bazaar och säger att han känner nästan alla på orten. Många av dem har han inte sett till de senaste dagarna.
– Ingen kan veta hur många som försvunnit, men de måste vara många, säger han.
Läs mer:
Sabina, 11, evakuerades med helikopter från katastrofområdet
Dödssiffran stiger i Nepal – risk för nya översvämningar