Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag fick pausa efter två delar – det blev för mycket att tugga i sig i ett svep. I tisdags var det premiär på Netflix och Floyd Russ mäktiga Mike Tyson-dokumentär, ”Tyson”, där de fyra timslånga delarna fått namn som ”Power”, ”Greed”, ”Trust” och ”Human”.
Du har kanske sett flera tidigare Tyson-dokumentärer, men du har inte sett denna. Du har inte sett eller hört just den här Mike Tyson.
Det är den öppna boken om hans liv, om hans överjävligt råbrutala uppväxt, hans liv som världens mest medieexponerade 20-åring, hans uppgång, hans fall, hans återuppståndelse. Allt berättat av honom själv, intervjuer som Floyd Russ kongenialt korsklippt med intervjuer (på samma tema) som gjordes för 20, 30, 40 år sedan.
Dom kommer varandra nära, väldigt nära, och Mike Tyson väjer i stort sett inte för något. Han gråter flera gånger, så där stillsamt att man knappt ens märker det – inte förrän han tar upp ett fång pappersnäsdukar, kameran zoomar in hans djupt sorgsna ögon och en blick som tyvärr fått se allt – och med allt menar jag nog ALLT.
Floyd Russ kommer nära, han är inte ens alltid mickad, oftast hör man honom bara långt i bakgrunden, som när Mike Tyson säger att han inte fattar varför han fortfarande utsätter sig för sånt här (filmandet, intervjuerna) och Floyd desperat försöker få honom att fortsätta.
I en intervju berättar Floyd Russ att han inför filmandet läste allt som fanns att läsa om Mike Tyson, såg allt som fanns att se (han hade fyra researchers som ägnade 16 månader åt att plocka fram allt tidigare filmat material) och sedan försökte glömma rubbet.
Vi kommer som sagt mycket nära Mike Tyson, men en mycket stor del av dokumentären handlar också om hur tidsandan och framför allt den amerikanska kulturen kommer att forma honom, genom medier, genom tv, genom en oändlig ström av populärkulturella referenser.
Jag har som sagt bara hunnit se de två första episoderna, den första om hans barndom och uppväxt är brutal, om nu det uttrycket täcker verkligheten ens någotsånär. Han livräddas av den legendariske boxningstränaren Cus D’Amato – han flyttar som 14-åring hem till honom och hans fru i Catskills, 20 mil från New York. Där bor han i ett slags pojk- och boxningsinternat tillsammans med sex andra jämnåriga, går i skolan och tränar.
Cus D’Amato blir den viktigaste personen i hans liv, hans allt – men går bort redan när Mike Tyson är tjugo, strax innan han blir den yngste tungviktsvärldsmästaren någonsin.
Efter D’Amatos hastiga bortgång tar hans ekonomiska rådgivare Bill Cayton över papparollen, men också han avlider hastigt.
Tyson har på bara några år mist sin mamma, Gus D’Amato, och Bill Cayton, nu blir det rena rovdriften på den unge oerfarne Mike. Don King blir hans promotor – det räcker kanske med att säga det?
Han gifter sig med Robin Givens, ett äktenskap där exakt allt exponeras i media, givetvis slutar det efter knappt ett år med en megakrasch – boxningen blir i fortsättningen närmast en bisak i hela Tyson-industrin.
Det utvecklads på nolltid till en absurd cirkus, egentligen vill man som åskådare inte bli ännu en av hyenorna – men man faller givetvis in där, vare sig man vill eller inte. Man vill inte missa en sekund.
Helgens tv-sända sportevenemang är givetvis pågående bordtennis-EM i Ljubljana, Slovenien. SVT har gjort en trevlig storsatsning under veckan – och tack gode Gud för att det kanske är Chris Härenstams bästa gren. När han har J-O Waldner vid sin sida blir nästan allt bra.
Titta förresten först på tio minuter ”J-O och slagen” (SVT), där ”det evigt gröna trädet” själv kommenterar karriären mest omtalade slag. En del arkivbilder är i märkligt uselt skick, men J-O Waldner är på topp. Som vanligt.
Tidernas boll-geni.
Läs fler texter av Johan Croneman