Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Trots alla mina föresatser har det inte blivit så mycket vattenplask för mig i sommar. Jag har legat alldeles för lågt med vattengympan de senaste månaderna, men nu har jag kommit upp till ytan.
Eftersom mitt årskort gick ut i våras tänkte jag ta en paus. Det var ju ändå sommar och anläggningen skulle vara stängd i några veckor. Lika bra att göra ett uppehåll, tänkte jag. Men när augusti kommer …
Hur som helst löste jag ett nytt årskort, för nu skulle jag börja träna på allvar. Dessutom lovade jag mig själv att inte alltid ta bussen som går (nästan) från port till port. Nej, här skulle cyklas. Det går ju ändå ungefär lika snabbt från Sibirien till Marieberg.
I måndags var jag lite sen – och inte så lite heller – och skulle inte hinna med bussen. Det skulle gå snabbare med cykeln.
Sagt och gjort. Jag rafsade ihop mina badgrejer plus en kasse som jag skulle ge till min kusin som jag skulle luncha med efter gympan.
Vattenpasset gick bra, men när jag skulle ge mig i väg mot lunchen messade min kusin att hon inte kunde komma. Pendeltåget stod stilla på grund av en olycka.
Då var det bara att trampa hemåt, men var tusan var mina nycklar? Puts väck. Jag vände upp och ner på mina kassar, men ingenstans fanns min knippa.
Naturligtvis sitter de kvar i dörren till cykelrummet, tänkte jag och ringde hem till Blixten, men han stod i duschen och hörde inte signalerna.
Vände upp och ner på kassarna för tredje eller fjärde gången, men utan resultat.
Hur som helst blev jag insläppt i huset och Blixten öppnade dörren med kommentaren: ”Har du inga nycklar?”
Jag var tvungen att svara nej och glad över att han inte sa något i stilen ”du och dina nycklar”. Sån’t vill man inte höra i det läget.
Ringde till motionsanläggningen, men inga nycklar där inte. Vände upp och ner på kassarna för tredje eller fjärde gången. Utan resultat.
Trots att jag var lite mör efter cykelturerna och vattengympan trampade jag tillbaka till Marieberg. Knippan kanske låg någonstans längs vägen. Men icke.
Kunde jag ha sådan tur att jag hade tappat nyckelknippan vid DN och någon vänlig själ hade lämnat den i receptionen?
Tro det eller ej. En man hade sett när jag tappat den från cykeln. Dagen var räddad.
Köp en trisslott, sa tjejen i receptionen när hon gav mig nycklarna.
Jag köpte fyra.
Läs mer:
EKG:s förra kåseri: En hel sommar bor vi bakom plast
Månadens mest lästa kåseri – av Saša.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.