Svenskar har blivit allt duktigare på att sortera och återanvända avfall. Men sopor behövs fortfarande för att producera den el och fjärrvärme många svenskar är vana vid. Det är den främsta anledningen till att Sverige importerar alltmer avfall från hela Europa.
Mellan 2010 och 2024 har importen ökat med 189 procent, från 1,34 miljoner ton till 3,86 miljoner ton. Majoriteten av det bränns. Mest kommer från Norge, Storbritannien och Italien.
Sveriges behov av el och värme är mindre under sommaren. Men jobbet på avfallsförbränningen på Vattenfalls anläggning Block 5 i Uppsala pågår dygnet runt. Lastbilarna rullar in på tippningsplan, öppnar luckorna, backar till tippningsluckan i väggen, vinklar flaket och låter avfallet rinna ner i den sex våningar höga avfallsbunkern i betong. Allt under ett gäng kajors vakande öga.
I ett inglasat kontrollrum ovanför bunkern sitter traversföraren Patrik och styr den sjuarmade gripklon som nyper tag om sex ton sopor i taget och flyttar dem till den stora tratten som leder ner till förbränningen. Inmatningen behöver ske kontinuerligt. Temperaturen ska ligga kring 1 000 grader för att producera 90 procent av fjärrvärmen i Uppsala.
I dag kommer knappt hälften, 46 procent, av avfallet som hanteras i Uppsala från andra länder; Storbritannien, Polen, Frankrike, Belgien, Finland och Norge. Och jobbet med att få in mera fortsätter. Nästa vecka ska Anders Pettersson, på Vattenfalls avfallsförbränning i Uppsala, till Italien.
Han har jobbat med avfall sedan 1994 och avfallsförbränning sedan 2014. Han föredrar att tala om en förbränningstjänst som säljs på export snarare än avfallsimport.
– Vi tar hand om det avfall som kunder behöver bli av med. De har inte samma högteknologiska anläggningar för avfallsförbränning som vi har i Sverige.
Att Sverige slukar andra länders avfall i allt större utsträckning beror framför allt på fjärrvärmesystemet i många svenska städer med anor från 1950-talet och 1960-talet. Tidigare värmdes det framför allt upp med olja och kol. Men sedan oljekrisen och framåt har man sökt fossilfria alternativ. Lösningen blev bioenergi från skogen och avfall från samhälle och industri. Utvecklingen har också sporrats av att EU:s krav på mindre deponi och mer återvinning ökat behovet av både materialåtervinning och avfallsförbränning.
För om de svenska soporna inte räcker till kommer det alltid att finnas tillräckligt i resten av Europa, framför allt när allt fler länder vill bli av med sina enorma soptippar som luktar och läcker metangas.
En jättebra affär ur ett blågult perspektiv, säger Mats Eklund, professor i industriell miljöteknik vid Linköpings universitet.
– I min värld är värmekraftverken en framgångssaga: Svenska kommuner och företag får betalt för att hjälpa länder som inte har en fungerande avfallshantering att bli av med sina sopor på ett mer hållbart sätt – och svenskar får billig el och värme.
Genom att elda avfall i stället för olja och kol frångår man också fossila bränslen. Men det är en sanning med modifikation, menar Göran Finnveden, professor vid Institutionen för hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.
En stor del av avfallet består av plast vars råvara är olja. När plasten bränns uppstår koldioxidutsläpp med fossilt ursprung. I dag kommer 8 procent av Sveriges totala utsläpp av växthusgaser från avfallsförbränningen. Andelen har ökat de senaste åren.
Inte bra, säger Göran Finnveden och konstaterar att branschen precis som andra behöver ta tag i utsläppsfrågan.
– Den stora tillgången på förbränningsanläggningar för avfall minskar drivkraften att bygga ut återvinningen.
Koldioxidutsläppen från avfallsförbränningen kostar eftersom Sverige, som ett av få länder, har inkluderat avfallsförbränningen i utsläppshandeln. Det betyder att ett ton koldioxid i dag kostar kring 750 kronor att släppa ut. I förlängningen betyder det att svenska avfallsförbränningar betalar för utsläppen som uppstår när Europas plastavfall bränns i Sverige.
Tidigare har notan betalats av svenska fjärrvärmekunder, men nu har Vattenfall börjat ta mer betalt för att ta emot plastinnehåll, säger Anders Pettersson.
Men är det hållbart att transportera avfall från övriga Europa?
Den som inte vill att Sverige tar emot avfallet behöver också ställa sig frågan om vad alternativet är och konsekvenserna blir, menar Hanna Janis och frågar:
– Är det bättre att lägga det på en deponi där det förmultnar och producerar koldioxid och metangas?
Göran Finnveden köper inte branschens argument fullt ut.
– Det går också att argumentera för att en hel del hade gått till återvinning i stället för förbränning, säger Finnveden.
Det allra bästa hade varit om allt avfall kunde återanvändas och återvinnas, säger Anders Pettersson. Det är det långsiktiga målet. Men vägen dit är lång, inte minst för plasten som finns i väldigt många olika versioner.
– Det kommer att behövas under en överskådlig framtid, säger Anders Pettersson.
Lönar det sig att ta emot avfall ur ett miljöperspektiv?
– Ur energisynpunkt är det inte dåligt att transportera avfallet för det innehåller säkert 15 gånger mer energi än vad det går åt att transportera, säger Mats Eklund.
Han menar att det stora problemet på lång sikt är vad som ska hända med alla de ämnen som inte får släppas ut, till exempel giftiga ämnen i flygaskan som fångas upp i värmekraftverkens filter, säger Eklund.
När avfallet bränns blir en del bottenaska och en del flygaska. Ur bottenaskan kan man i dag utvinna 6–8 procent metaller som kan återvinnas. Flygaskan innehåller upp till 25 procent salter som kan återanvändas av industrin, berättar Anders Pettersson.
– Vår slagg innehåller fina metaller och kritiska råvaror. Vi behöver bli bättre på att ta tillvara det som i dag klassas som avfall.
Läs mer:
Bränsleturisternas utsläpp hamnar på Sveriges klimatkonto
Kraftvärmeverk som skulle elda sopor i Stockholm stoppas