Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Roland Paulsen
”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö”
Albert Bonniers förlag, 287 sidor
Någon gång i barndomen lär sig ett barn att hon är dum. Hon kanske misslyckas på ett matteprov, är sen med att prata eller rentav får en diagnos som fastställer att hon kommer att få det svårt i skolan och på en arbetsmarknad med allt högre krav på intellektuell förmåga. En process av avbegåvning har inletts.
När sociologen Roland Paulsen skriver om avbegåvningsprocessen gör han det med utgångspunkt i sin egen familjehistoria. Han växer upp i Yttermalung under 1990-talskrisen, föräldrarnas getgård går under när räntorna höjs och han får ständigt höra att han inte får bli som dem, att han måste ge allt i skolan och fly den fattigdom som de har drabbats av.
Men i skolan går det inte bra för Roland. Han förstår att han inte har det som krävs för den framtid som föräldrarna hoppas på.
Frågan är vad det är som pojken saknar. Är det en ärvd hjärna utan tillräckligt hög intelligenskvot, eller är det en låsning framkallad av press och oro för familjens ekonomi som gör att han inte kan koncentrera sig på skolarbetet?
Att det till slut gick bra för Roland Paulsen vet vi. Han är forskare, författare, kulturskribent och en ledande vänsterröst i samhällsdebatten. ”Avbegåvad” handlar om alla andra som accepterar bilden av sig själva som lågbegåvade och som i unga år får se livsmöjligheterna vissna framför sig. För privilegierade samhällsgrupper finns en väg ut medan svagare grupper blir fastlåsta i underordning.
Varvat med berättelsen om pojken i Yttermalung fördjupar sig Roland Paulsen i avbegåvningens teoretiska grund, från skolsystemets uppbyggnad till hur högst godtyckliga intelligenstest har kommit att ses som sanningen om en individ.
Avbegåvningsprocessen delas in i stadier: självtvivel, missmod, aversion och identifikation.
I stället för att lägga ner mer arbete i skolan trängs individen in i ett hörn där skolan aktivt väljs bort. Den som drar sig ur striden kan inte heller förlora
På avbegåvningens brunnsbotten har individen accepterat bilden av sig själv som offer för en otillräcklig fixerad och medfödd begåvning. I stället för att lägga ner mer arbete i skolan trängs individen in i ett hörn där skolan aktivt väljs bort. Den som drar sig ur striden kan inte heller förlora. Priset får individen betala senare.
Genom att redovisa IQ-testens godtycklighet, brister i forskningen om ärftlighet och fördjupa sig i en övertro på neuropsykiatriska diagnoser ifrågasätter Roland Paulsen hur det genetiska arvet har fått bli den dominerande samhällsberättelsen.
Individen ska acceptera den plats som hon har fötts in i, och Roland Paulsen argumenterar i stället för hur alla människor har möjligheter till utveckling om de får rätt förutsättningar och inte stämplas som lågbegåvade.
Boken genomsyras av frågan vad denna avbegåvning får för konsekvenser inte bara för de individer som drabbas utan även för samhället när ressentimentet frodas och människors potential inte tillvaratas.
Man behöver inte dra lika långtgående politiska slutsatser som Roland Paulsen för att se den mänskliga tragedin. Alla som inte ses som kandidater för högre utbildning döms inte till fattigdom och misär, men det påverkar en människas självbild på ett grundläggande sätt om hon tvingas leva med stämpeln som korkad.
Möjligtvis hade den personliga berättelsen kunnat koncentreras mer. Men för att de teoretiska delarna om avbegåvningens stadier ska bli så engagerande som de är, krävs det att läsaren kan känna värmen i stålet i argumentationen som kommer från glöden i uppväxtskildringen.
Roland Paulsen och jag delar många erfarenheter, men har dragit delvis olika slutsatser av våra klassresor. Denna delade bakgrund gör att jag kan känna en ömhet för och identifikation med den lille pojken som på ett brådmoget sätt tar ansvar för familjeekonomin eller som får en låsning i skolan när han förstår att utbildning är den enda (lagliga) utväg som existerar och insatserna i varje matteprov blir orimligt höga.
Men denna likhet gör också att jag känner ett obehag inför hans beskrivning av oss som spelat med i spelet och avkodat vad som krävs för att lämna de liv som vi predestinerats till. Det finns en oförsonlighet i hans dom över de arbetarbarn som har lämnat sina kamrater bakom sig.
Att fjäska för läraren är att göra som de säger. Att bli en plugghäst är att vika ner sig för dem”, skriver Paulsen
”Att göra en klassresa är att slå den andre ur brädet. Det är att kämpa för att få en mer välfylld skål än sina barndomsvänner. I denna kamp underlättar en välavvägd brist på solidaritet med de som en gång stod en allra närmast. Jag skulle även vilja föreslå att vi här har orsaken till att barn reagerar så starkt på om någon av dem sticker ut som en streber. Att söka samhällets framgång är ett svek i så måtto att det kännetecknar en beredvillighet att dansa efter deras pipa. Att fjäska för läraren är att göra som de säger. Att bli en plugghäst är att vika ner sig för dem”, skriver Paulsen.
Det var länge sedan som jag läste en bok som rörde om så mycket i hjärnan på mig. Jag kan inte följa med Roland Paulsen hela vägen ut i hans politiska analyser, men i begreppet avbegåvning har han hittat ett sätt att berätta om samhället och sorteringen av människor som är djupt fascinerande och ögonöppnande.
Även om det är obekväm läsning för oss som har – med författarens syn – lyckats lura systemet.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Roland Paulsen: Människan är inte biologiskt förutbestämd – vi kan ändra mer än vi tror