Första gången jag träffade Péter Nádas var våren 1976 hos gemensamma vänner i Budapest, vi båda litet udda, och medan sällskapet entusiastiskt talade om Tolkien och hans ring enades vi i ett avskilt hörn snabbt om att det rörde sig om en dilettantisk pojkbok.
I stället talade vi om kardinal Mindszentys memoarer som just kommit ut, katolska kyrkans överhuvud i Ungern som efter att revolutionen 1956 krossats i nästan 15 år suttit i landsflykt på den amerikanska ambassaden några kvarter längre bort. Vi talade tyska, vårt enda gemensamma språk. Så skulle det förbli till hans död.
Den kvällen var Péter i en amerikansk sportskjorta, grov och storrutig. Sedan dess skulle den dras på mig varje gång jag besökte honom, ett slags andra hud eller vår vänskaps rituella, sekulära bönemantel, helt outslitlig. Min adress var Wien. Nära – fast med gränsen mellan öst och väst som hinder, trots att kommunismen redan börjat vittra sönder och Péter snart då och då kunde besöka och bo hos mig på Vegagasse.
Båda var vi emot all avgränsning och instängdhet. Även vad gäller tiden: i stället uppfattad som en historisk samtidighet där det förflutna aldrig dör bort utan som skugga eller vattenstämpel ständigt är parallellt närvarande i samtiden, ibland mycket handfast, ofta omedvetet. Men så formas vårt ”jag” – mer än våra jag formar historien.
Ett gränslöst, oformligt ”jag” vars så kallade fasta kärna inte finns.
Vår uppfattning var helt emot den dåvarande europeiska ordningen, vare sig den var östlig eller västlig. Men det var vårt ”nej” till den som förenade oss. Det fick konsekvenser, allra värst i öst: där hade censuren länge vägrat Péter att publicera sig medan jag som korrespondent gång på gång i flera realsocialistiska stater förklarats som persona non grata. Och i väst? 1981 fick Péter ett ettårigt stipendium från Västberlin, men som plötsligt stoppades av säkerhetspolisen där. I veckor tvingades han vänta hos mig i Wien medan jag samtidigt – ironiskt nog – förgäves väntade på ett visum till Polen.
Det fick konsekvenser, allra värst i öst: där hade censuren länge vägrat Péter att publicera sig medan jag som korrespondent gång på gång i flera realsocialistiska stater förklarats som persona non grata.
Båda var vi fångade i det kalla krigets ingenmansland. Flera år senare skulle vi skriva en bok om hur den världen gick under (Nádas/Swartz: ”Zwiesprache. Vier Tage im Jahr 1989”, Rowohlt, 1994).
Vår egen stora läsupplevelse var länge Witold Gombrowicz (hans samlade verk i Neskes citrongula tyska utgåva): den polske aristokratens radikala synpunkter på nation, ideologi, ensamhet och gemenskap eller Europa, fast vi snart anade att han såg historien som något ”jaget” kunde rädda sig ur som genom ett kaninhål; någonstans skriver Gombrowicz om hur hans tillvaro på den europeiska kontinenten strax innan Hitlers krig blir allt ohållbarare, varför han tar båten till Argentina.
Storartat.
Fast vi var skeptiska. Historien slinker man inte ur, allra minst ett abstrakt existentialistiskt ”jag” som inte finns. Och Péter saknade här kroppen, precis som hos sin beundrade förebild Thomas Mann. Kroppen – och med den sexualiteten – hade förträngts, och han såg som sin uppgift att införliva den i sitt eget verk, detta oerhörda anspråk att så att säga fullända världslitteraturen.
Hans böcker innehåller en sinnlighetens lika oändliga som minutiösa beskrivning av kroppens utsöndringar och föreningar, dess smärta, åtrå och kopulation, könens flytande gränser, och detta sällan baserat på empiri; Péters egen kropp kom inte till större användning, så fungerade inte hans konst, i stället över omvägar och hans unika förmåga att av de få praktiska skärvor erfarenhet han förfogade över omfatta ett helt universum.
Det var väl i Frankrike man förstod Péter bäst: (ofranskt) beundrades denne exotiske främling som över hundratals sidor i detalj dissekerade kroppen, analyserade vad den innehöll eller hade för sig, tog till sig eller gjorde sig av med. Dock hade fransmännen en mycket hövlig invändning: varför finns här ingen enda beskrivning av mat och dryck?
Säkert en underförstådd hyllning till franskt cuisine, men ännu mer deras konkreta logik: utan mat och dryck ingen kropp, därför heller inget liv.
Péters egen kropp kom inte till större användning, så fungerade inte hans konst.
Péters eget liv präglades av barndomens fascism som med korta andhål av normalitet avlösts av kommunismens diktatur, sedan lättare att ta några andetag, innan diktaturen som orbánism var tillbaka igen. Historien – en evig, dyster upprepning.
Verkligen? Varför inte snarare variationer på ett grundtema, ständiga återkomster som kristalliserar sig olika kring samma situation? Historien rimmar, menade Mark Twain. Fast stammar vore väl bättre? Nej. Péter stod fast vid sin uppfattning: i grundläggande frågor kunde han vara rigorös, nästan halsstarrig, som när han såg varje hopp om förändring till det bättre som skadlig illusion. Och i hans upprepning skulle liv och död flyta samman tills det ögonblick vi upphör att existera.
En mörk, skoningslös bild?
Ett av våra sista samtal var för två månader sedan då min hustru plötsligt gått bort. ”Jag lider djupt med dig. För Slavenka är det redan rätt och riktigt.”
Ljusa, kärleksfulla ord.
Och sanna: mest av allt tramsade och skrattade vi ändå tillsammans i mer än ett halvsekel.
Läs mer:
Richard Swartz: Alla parkerar på trottoaren – det är så varmt att vägarna smälter
DN:s ledarredaktion: Moderaterna brukade vara seriösa i finanspolitiken – vad har hänt?