En skräckslagen och värnlös kvinna fångas in av en grupp skrikande, knuffande män. Hon får sitt hår brutalt avklippt mitt ute på gatan, hennes tunna, ljusa linne slits sönder och någon kladdar ett rött hakkors på de nakna brösten.
Det är en av de mest brutala scenerna i May el-Toukhys omsusade tävlingsfilm ”Kvinde ukendt” (”Woman unknown”) som utspelar sig i efterkrigstidens Köpenhamn efter den tyska ockupationen. Tjänstekvinnan Marie (en självlysande Mathilde Arcel) har lyckats klättra upp i hierarkin i sitt högborgerliga hushåll och är på väg att gifta sig med sin arbetsgivare Christian, en rik fabrikör som nyligen blivit änkling. Men Marie döljer en hemlighet. När en klasskamrat från det förflutna dyker upp, hotas allt hon försökt bygga upp.
Den 49-åriga danska regissören May el-Toukhy fick sitt internationella genombrott med ”Hjärter dam” (2019), en incestuöst färgad relationsthriller där Trine Dyrholms självsäkra advokat inleder en het och hemlig relation med sin tonåriga bonusson, spelad av Gustav Lindh. (Catherine Breillat gjorde senare den franska versionen ”En sommar”).
Efter några år som tv-regissör, bland annat på prestigefyllda brittiska Netflixssuccén ”The crown”, ville May el-Toukhy gå tillbaka i den danska historien. Tillsammans med sin manusförfattare Maren Louise Käehne började hon göra research om häxjakter på 1500-talet i Danmark.
– Men vi upptäckte att det blev oerhört svårt att relatera till förövarna som ofta hade en slags personliga kopplingar till offren. I den vevan hittade jag några bilder av en kvinna under ockupationsåren, runt 1943, som satt på en bänk med avslitna kläder och en målad svastika på kroppen, berättar en svartklädd May el-Toukhy på det klassiska jugendhotellet Hungaria på festivalön Lido utanför Venedig.
Solen steker skoningslöst utanför men inne i salen med trägolv och ljuskronor är det svalt.
– Vi söker ofta historier med moralisk ambivalens, där publiken själva får ta ställning till vad som är ont och gott. Därför kändes det här som en ovanligt stark utgångspunkt. Det fanns något sexuellt, nästan pornografiskt, i de där bilderna som gjorde dem så intressanta och fick mig att fundera över hur och varför de hade kommit till.
May el-Toukhy började leta vidare, också i andra naziockuperade länder, och upptäckte många fler liknande, skrämmande fotografier. De användes dels som en varning till kvinnor för sexuella relationer med tyskar, dels som en sorts manual för bestraffning.
Fakta.May el-Thouky
Manusförfattare och regissör. Född i Danmark 1977. Debuterade med dramakomedin ”Lång historia kort” (2015), men är mest känd för ”Hjärter dam” (2019) med Trine Dyrholm och Gustav Lindh. Har också regisserat tv-serier som ”Herrens vägar”, ”Vargen kommer” och brittiska ”The crown”.
Aktuell: Tävlar med i Venedig med ”Kvinde ukendt” (”Woman unknown”) och fortsätter sedan vidare till filmfestivalen i Toronto. Filmen får svensk premiär i början av 2027.
Men när hon och hennes team först började tala om att göra en film som utspelade sig under andra världskriget var det inte många i omgivningen som gjorde vågen.
– De flesta jag talade med fick liksom något glasartat i blicken. Och ja, jag fattar, det har absolut gjorts enormt många filmer om den här tiden men mest om män, och det kändes så orättvist. Det finns alldeles för få kvinnliga perspektiv i den historieskrivningen. Det triggade mig, säger May el-Toukhy.
Hon var inspirerad av både August Strindberg och Henrik Ibsen, särskilt ”Gengångare”, när hon skrev och iscensatte den stilsäkra och strama klasskildringen med en mörk fond av skam, skuld och hämnd. ”Kvinde ukendt” formar sig till ett intensivt och atmosfärrikt drama som tematiskt har visst släktskap med Oscarsnominerade danska ”Flickan med nålen” men också med klassiker som ”Hiroshima, min älskade” och ”Nattportieren” med Charlotte Rampling.
– Jag tolkar den offentliga förnedringen av kvinnor som ansågs ha kollaborerat med sina kroppar under ockupationen som ett uttryck för kollektiv skuld. Som nation var Danmark trots allt tvunget att samarbeta med fienden på många sätt för att överleva, inte minst ekonomiskt. Det är en komplex historia och ett stigma som fortsätter att verka in i vår tid, säger May el-Toukhy.
– De här kvinnorna straffades ju inte heller av staten efter kriget utan av vanliga medborgare. Det jag verkligen förstod när jag gjorde den här filmen var hur alla krig gör kvinnokroppen till en del av det nationella territoriet och förvandlar den till en del av slagfältet i alla krig.
De dramatiska utomhusscenerna i filmen kontrasteras mot den stilfullt inredda paradvåningen med många tomma rum där en stor del av filmen utspelar sig. Överallt guldinramade speglar, fönster och blänkande ytor där Marie ser sig själv och andra.
– Många av mina estetiska val sker nästan undermedvetet. Men jag tror att alla speglingar är ett sätt att visa att Marie hela tiden försöker återuppfinna sig själv och smälta in i den nya miljön. Medan hon anstränger sig för att göra sitt förflutna osynligt förvandlas hon till societetsdam, husets härskarinna, mor.
”Kvinde ukendt” är inte bara den enda nordiska bidraget i årets Guldlejontävling men också den enda spelfilm som är regisserad av en kvinna. Festivalmottagande har varit så entusiastisk att många ser ”Kvinde ukendt” som en potentiell vinnare.
Även Mathilde Arcel, som gör ett stillsamt men intensivt porträtt av den gåtfulla enslingen Marie, har fått mycket uppmärksamhet för sin starka rolltolkning.
– Jag är förstås väldigt hedrad över att få visa filmen här i Venedig. Den har ju också en passande titel med tanke för könsfördelningen, jag är väl festivalens mest kända ”okända kvinna”, ler May el-Toukhy.
Hon håller med Guldlejonjuryns ordförande Maggie Gyllenhaal som talade öppenhjärtigt om att filmvärlden lider av ett ”systemfel” och sexism som verkar till kvinnliga regissörers nackdel.
– Vi är många som kollektivt upplevt att det är svårt att finansiera våra filmer och att vi förlorar skådespelare på grund av låga budgetar. Men för mig handlar det också om hur medier skriver om filmer och regissörer, jag menar, hur ofta beskrivs kvinnliga regissörer som ”genier” till exempel? Jag hoppas alla manliga kollegor får samma fråga. Det här är bara något kan lösas om alla tar ansvar gemensamt.
Följ DN:s bevakning av filmfestivalen i Venedig