Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under de senaste åren har jag fått indikationer på att min kristna frälsning står för dörren. Baserat på en enkel googling sveper ju en kristen våg genom min generation och det känns därför inte långsökt att jag skulle stå näst på tur.
Jag har faktiskt försökt ge mig hän åt en potentiell gudstro. Senast var 2025, men då blev jag hammarbyare i stället. Hejarramsorna fungerade som psalmer och matcherna fyllde mitt behov av kontinuitet och gemenskap som kyrkan kan ge.
Men efter att i veckan ha läst Carolas självbiografi ”Jag är Carola” avundas jag att hon fick sin kallelse redan under konfirmationslägret. Själv spydde jag blod under mitt.
Det vore så trevligt med ett kall i livet, men jag har helt enkelt insett att jag inte besitter förmågan till tro.
Därför är det passande att jag nu kan uppleva en så kallad proxytro. I veckan hade nämligen den femte säsongen av succérealityn ”Secret lives of mormon wives” premiär. Där blir den mormonska vardagen göttig tv. Serien har skakat om realityträsket och lyckats med det omöjliga: att knuffa ned ”The Kardashians” från strömningstronen.
De dansade till musik, vickade på rumpan och avslöjade hemligheter om varandra. Gemenskapen döptes till ”momtok”
Vi följer nio fruar i mormonklustret i Utah. Vissa är födda in i religionen, andra är konvertiter och fyra av dem har egentligen lämnat kyrkan, men använder kulturen som språngbräda till framgång.
Under pandemin började kvinnorna lägga ut Tiktokklipp från sina dagliga liv. De dansade till musik, vickade på rumpan och avslöjade hemligheter om varandra.
Gemenskapen döptes till ”momtok”.
När förgrundsgestalten Taylor Frankie Paul under en livesändning avslöjade att hon, tillsammans med några andra par, haft så kallade ”soft” swingerskvällar var framgången ett faktum. Produktionsbolaget Hulu gjorde slag i saken och ”Secret lives of mormon wives” såg dagens ljus 2024.
Sedan premiärsäsongen har totalt fem nya bebisar fötts in i gruppen, lika många separationer ägt rum och syndkavalkaden fortsatt.
Fascinationen för mormoner har fått kultursidor i USA att kalla det för ett populärkulturellt fenomen och ställt sig frågan varför just mormoner i Utah lockar.
I en artikel i The New York Times framhåller man hur missionerandet alltid har stått i centrum för mormonerna. När internet började slå rot på allvar såg ledarna inom mormonismen det som ett sätt att missionera brett. Många av pionjärerna var hemmafruar som bloggade om sina barn och renläriga liv. I rakt nedstigande led uppkom realityserierna om mormoninfluerare, även om de kan ses som något mer profana och syndiga än sina föregångare.
Mormonerna har alltså konceptet ”att influera” i arvsmassan. För att vara influerare innebär ju, rent praktiskt, att sprida ett budskap och påverka andra att gå samma väg som en själv. Att missionera.
Influerare har blivit som ett slags apostlar i den digitala eran. De behöver inte sprida Guds ord, utan i stället kommersialismen
De mer kända influerarna i Sverige sprider inte Gudstron, utan rabattkoder, samarbeten och lyxiga semestrar. De missionerar för att få oss att konsumera mer.
Influerare har blivit som ett slags apostlar i den digitala eran. De behöver inte sprida Guds ord, utan i stället kommersialismen.
Ska man tro den tyske filosofen Walter Benjamin och hans ofullbordade essä från 1920, ”Kapitalismen som religion”, är det just den trosuppfattningen som gemene influerare sprider. Benjamin påstod att kapitalismen stillar samma kval och oro som tidigare religioner gav svar på. I influerarnas tidevarv är det varufetischismen i form av ansiktsmasker, skönhetsingrepp och håroljor som (skenbart) tillfredsställer samma behov.
Realitymormonerna står på båda benen: konsumtionen och Gudstron. Min proxytro rör alltså Gud och mammon. Det är väl också därför min kallelse aldrig kommer infinna sig. Jag söker inte frälsningen i kyrkan, utan hos ”momtok”, deras konsumtionshets och skandaler. Inget är, som man säger, heligt längre.
Läs andra texter av Mina Asp Romefors