Nyligen kom beskedet som var ungefär lika väntat som regn i september: Gianni Infantino ställer upp i Fifas ordförandeval i mars nästa år. För oss kremlologer fanns ändå en liten aning av dissonans att notera i pressmeddelandet: ”Självklart, inget har ändrats. Mr Infantino ställer upp för omval.”
Att påpeka att inget har ändrats är förstås att tala tvärtomspråket. Passivt aggressivt. Nästan allt har ändrats i Fifa som vi känner det, och det på kort tid.
För någon som legat i koma under det senaste året, kan värmekartan över Fifa-ordförandens göranden och låtanden på slutet sammanfattas så här:
I december 2025 tilldelade Gianni Infantino på eget bevåg Donald Trump ett nyinstiftat fredspris. Senare anslöt han Fifa till den amerikanske presidentens ”fredsråd”, utan att konsultera medlemsländerna. Trump svarade med att kalla flera av VM-länderna från Afrika för ”shithole countries”, förbjuda deras supportrar från att komma in i landet, samt stoppa den somaliske domaren Omar Artan från att komma in i landet och göra sitt jobb.
Det hade kunnat se ut som en uppförsbacke för vem som helst, men Gianni Infantino uppmanade i stället sina kritiker att ”chilla”. Under VM växlade han upp och frigjorde den amerikanske spelaren Folarin Balogun från ett rött kort efter vad som såg ut att vara Trumps direkta önskemål. Strax efter turneringen presenterade så Infantino ett program där Fifa skulle sälja andelar i fotbolls-VM till riskkapitalister.
Det är det sista som fått bland annat Uefas tålamod med Fifas ordförande att tryta. Det europeiska förbundet har meddelat att man inte kommer att stötta Infantino för omval nästa år och flera av medlemsländerna har dragit tillbaka det stöd till som man tidigare lovat honom. I torsdags meddelade det tunga franska fotbollsförbundet, en av Fifas grundare, att Infantino inte längre åtnjuter deras förtroende.
Det är förstås ett extraordinärt agerande, som saknar förlagor.
Nyligen ritade BBC upp en karta över stödet respektive motståndet mot Gianni Infantino över världen. Enligt deras beräkningar är 19 nationsförbund (inklusive Sveriges) uttalade motståndare till Infantino, medan hela 111 kan ”antas” stötta en motkandidat, baserat på uttalanden eller svar på en direkt fråga från BBC.
För att bli vald till ordförande för Fifa behöver Gianni Infantino hälften av de 210 röstberättigade medlemsländernas röster. Enligt BBC:s beräkningar kan han just nu bara räkna med ungefär 75.
Också i Afrika, kontinenten som tjänat mest på Fifas expanderande pengamaskin under Infantino, rapporteras det om ökande motstånd mot schweizaren. Det gäller inte minst hans oförmåga att ta avstånd från Donald Trumps uttalanden om de afrikanska länderna och hanteringen av den somaliske domaren under fotbolls-VM. BBC har ändå tagit höjd för att Gianni Infantino kan räkna hem i princip hela den afrikanska kontinentens röster och flertalet i Sydamerika. Eftersom Europa och Nordamerika förväntas ställa sig i princip mangrant bakom en motkandidat ser Asien ut att kunna avgörandet i Fifa-valet. Och här finns en lång rad potentiella ”swing states”.
Mycket återstår förstås innan Gianni Infantino eventuellt får se sig besegrad på kongressen i Rabat den 18 mars nästa år. Till exempel måste Uefa och övriga andra kontinentalförbund som vill se en ny ordförande snart vaska fram en officiell kandidat. Denna någon måste presentera sin kandidatur senast i november i år, där det nord- och mellanamerikanska fotbollsförbundet Concacafs ordförande Victor Montagliani omtalas som en trolig utmanare till nuvarande styre.
Det politiska djuret Infantino är förstås på en evig global charmoffensiv – så ser livet ut som Fifa-ordförande – och inför valet i mars nästa år lär han höja frekvensen. Bli inte förvånade om han siktas i öst, där han utlovar rejäla satsningar på arenor, nya träningsplaner och akademier i eftersatta fotbollsländer.