Klyschor och klassiska felsägningar av kommentatorer och intervjuade är givetvis en del av vår gemensamma kärlek till sporten – de så kallade sportgrodorna återberättas ständigt, bland polarna innan match, på toabesöken under katakomberna, hemma i fotbolls- och hockeysofforna. Vi skrattar gott. Och rått. Och varje gång.
Som när en av hockeybröderna Abrahamsson sade: ”På den frågan kan jag svara ett orutinerat ja.”
(Just denna Sportspegel vet jag bestämt att jag såg live.)
Anders ”Ankan” Parmström lär en gång ha sagt att ”det finns nog inget värre än att leda en hockeymatch med 3-0”, och vem bryr sig om det är taget ur sitt sammanhang eller om han kanske inte sade exakt så – men ändå. Det är bara för bra! (Jag har i hela mitt liv trott att det det var Bosse Hansson om fotboll.)
Och faktum är: När ens älskade lag har en tremålsledning, ja då finns det alltid folk i omgivningen som är mer eller mindre inriktade och koncentrerade sig på att tappa den – och med nöd och näppe rädda ett kryss.
Så kära Ankan (och Bosse), förlåt, det är inget illa ment.
Stora delar av det folkliga fotbollslingot bygger på klyschor. Vi som sålt våra liv till fotbollsdjävulen är levande klichéer i kvadrat.
Till och med hemma, ensam framför tv:n, jag kan jag helt på egen hand slå något slags inofficiellt svenskt klyschrekord.
Jag vet inte exakt vad jag betalar i streamingtjänster för att få min fotboll och min hockey, och allt det andra, men totalt sett, när allt är igång, handlar det nog (minst) om en 14-15 000 om året.
Det är en dyr produkt. Man har rätt att ställa vissa krav, inte bara på bildkvalitén. De som sitter i Viaplay- och TV4-studion är välbetalda. Minst sagt.
När den internationella fotbollssäsongen i veckan drog i gång med Champions League-spelet slog det mig (som vanligt): Betalar jag verkligen också för klichéer, klyschor, floskler, plattityder, tomma fraser? Kommer det med territoriet, så att säga?
Man tar nog den risken, grisen i säcken så att säga – men har de inga som helst krav på sig själva? Experterna och kommentatorerna? Det finns undantag, men de är få – och alla vet vilka de är.
Producenterna? Diskuterar de aldrig språket? På de redaktionella mötena? De har väl redaktionella möten?
Säger Martin Åslund till exempel ”ett vackert fotbollsmål” en gång till så osäkrar jag min Browning. Han är inte sällan en bukett av nytt modernt fotbollsnonsens. I övrigt verkar han vara en väldigt fin kille.
Det ligger möjligen också i den hyperkommersiella fotbollen, att man vill göra den till en vetenskap, att den tillhör en ny slags elit, både en ekonomisk och en intellektuell sådan. Och de vill också gärna ha ett eget språk.
Som sagt, det krävs lite för att behärska språket.
Och det kräver framför allt en sak: Att man bottnar i det. Att man själv förstår vad det är man försöker säga.
Jag förstår klyschorna, jag kan leva med dem, jag står däremot inte ut med att Åslund & co fått för sig att att kalla varenda hörna för en ”bra serve”, eller lägga pannan i djupa veck och få ur sig: ”Han ställer verkligen frågor till Evertons försvar.”
Att förnya sig är svårt, man behöver mycket träning (läsa böcker kanske), mycket hjälp, kvicka, smarta redaktörer – och ibland, ja ibland måste man till och med lyssna på vad tittarna (och läsarna) säger. Ibland ska man kanske bara hålla käften.
En känd svensk kvinnlig expertkommentator säger minst en handfull gång per match att ”hon är väldigt bra när hon kommer rättvänd”. Det har pågått i åratal. Ingen säger något. Hon anses förmodligen ha förstått fotbollens inre logik.
Nej, det bryter inte mot Genève-konventionen.
Bara lite.