Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Två grå kuvert hade trillat ner i vår postlåda. De såg officiella ut. Något som brukar innebära dåliga nyheter.
– Säkert skatteverket som tänker klämma mig på skatter, tänkte jag. Eller Familienkasse som kräver tillbaka mitt barnbidrag.
Familienkasse betalar ut det tyska barnbidraget. Varken denna myndighet eller tyska skatteverket är särskilt trevliga att ha att göra med.
Det visade sig emellertid vara valnämnden i Tempelhof-Schöneberg. Den meddelade älskvärt att min dotter och jag är röstberättigade. Vi får rösta i ingenting mindre än Wahl der Bezirksverordnetenversammlung. Det betyder stadsdelsparlament.
(Berlin är en av Tysklands tre stadsstater, det vill säga det är både en stad och en tysk delstat. De båda andra är Bremen och Hamburg.)
Stadsdelsvalet är öppet för alla EU-medborgare som har varit skrivna minst tre månader i Berlin och fyllt 16 år. Däremot får vi inte rösta i parlamentsvalet.
Men i alla fall!
”Det låter berlinskt, sade tonåringen”
Jag galopperade in i sextonåringens rum.
– Nu ska du få rösta för första gången i ditt liv!
– Vardå?
– I Wahl der Bezirksverordnetenversammlung den 20 september!
– Bezirk?
– Det betyder stadsdel. Nu ska vi kolla vad det finns för partier…
Listan visade sig vara omfångsrik.
– ”Djurskyddspartiet”, läste jag. ”Utlänningar för Berlin.” ”Berlinare för en värld utan gränser, krig och utsugning.” ”De urbana. Ett hiphop-parti”.
– Det låter berlinskt, sade tonåringen.
Listan var brokig, men ändå inte lika imponerande som vallistan för stadsfullmäktige. Där kan man rösta på digitaliseringsparti, flera olika schatteringar av kommunistpartier (varav ett trotskistiskt), två högerextrema partier, minst tre olika gröna partier samt ett anarkistiskt, dadaistiskt parti som kallar sig B* och är känt för sina handmålade valplakat. En av deras sloganer är ”Alle Tage Sabotage” (Sabotage alla dagar).
Tyskland är ett i många avseenden elitistiskt samhälle. Skolorna delar tidigt in eleverna i begåvade och obegåvade. Politiken är full av osynliga nätverk, där man har företräde till exempel om man är konservativ, man och katolik.
Å andra sidan saknar Tyskland den franska och engelska traditionen av att alla beslutsfattare har gått samma elitskolor. De flesta tyska politiker har gått den långa vägen och jobbat sig upp från kommun- och regionpolitiken till förbundsdagen. Beslutsfattare har ofta en stark lokal och regional identitet, och de tillbringar mycket tid i sina valkretsar.
Tyskland är visserligen starkt hierarkiskt, framför allt i jämförelse med Norden. Å andra sidan litar tyskarna i vissa fall mycket mer på individen än vi gör.
I de flesta lokala och regionala val är åldersgränsen 16 år. År 2024 sänktes rösträttsåldern till 16 även i EU-valet.
I Berlin är det nästan omöjligt att handla mat en söndag. Alla andra dagar är det däremot inga problem att skicka tonåringen till affären efter en flaska vin. Min dotter har fyllt 16 och får nu köpa vin och öl. (Däremot inte whisky och cannabis, för det får hon vänta tills hon blir myndig.)
Den tyska demokratin sägs vara i kris på grund av högerextremismens framfart. Men faktum är att den också är otroligt livskraftig och debattglad. Yvig och spretig på ett sätt som man kanske inte väntar sig av just Tyskland.
Att Berlin i bästa centraleuropeisk tradition har ett dadaistiskt parti gjorde mig ytterst upprymd. Men det ställer inte upp i min Bezirk.
Jag har i alla fall tid på mig fram till söndagen att fundera mellan djurskyddsaktivister, anarkister och trotskister.
Läs fler texter av Anna-Lena Laurén