Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Mary Beard
”På tal om klassiker. Hur det gamla chockerar oss”
Övers. Eric Cullhed
Natur & Kultur, 249 sidor
Över 700 000 svenskar har sett Christopher Nolans ”The Odyssey” på bio. Roligt, men hur många har läst boken?
Om bara en bråkdel av alla som gått till biograferna blir nyfikna på ”Iliaden” och ”Odysséen” räcker det långt. Intresset för antiken och Homeros lär skjuta i höjden globalt. Bara i Sydkorea sägs tio miljoner biljetter ha sålts. Otrolig siffra.
Jag tyckte att det var ett maffigt epos även som film, men saknade poesin. Krigstrummorna, äventyren och de stormiga haven är väl det man minns tydligast. Inte de inslag av svalka, förtrollad vardag, fest, spex och sex som minst lika ofta strålar ut från texten. Känslan för landskapet och kulturen. Homeros lust att lovsjunga tillvaron – jämsides med våldet, sorgen och döden.
Det är också lätt att hålla med de suveräna antikvetarna Emily Wilson och Mary Beard att Nolan gör för lite av alla gäckande och starka kvinnor i ”Odysséen”. Fast man inte lär glömma Anne Hathaways stramt strålande Penelope.
Brittiska Mary Beard (född 1955) blev världskänd sent i livet. Med böcker som ”Pompeji”, ”SPQR”, ”Roms kejsare” och senast på svenska ”Gudar och människor”. Hon fick god hjälp på vägen med en rad BBC-dokumentärer som levandegjorde Romarrikets historia.
Jag snöade in på några av dem under pandemin, då man bara kunde resa i fantasin och historien. Beard är inbjudande, fräck och rolig. Och det historiska dramats komplikationer gick inte förlorade, trots att formatet ibland kräver drastiska sammandrag.
Det märks att Mary Beard har undervisat och föreläst för studenter i Cambridge i hela sitt yrkesverksamma liv. Och att professorn tragglat latin och grekiska som ung för att kunna tolka källorna.
I essäboken ”På tal om klassiker” sammanfattar hon sina erfarenheter från den akademiska världen. Den som i likhet med mig har förhoppningar om en lika hisnande lärd och ögonöppnande text som Emily Wilsons långa förord till hennes engelska översättning av ”Odysséen” (2017) lär bli lite besviken.
Beards bok bygger på några föreläsningar om ett livs lärdomar som antikvetare. Nog så tänkvärt och medryckande, dock tematiskt fladdrigt, och utan tid och plats till någon tyngre idéfördjupning. Somligt är mest av akademiskt intresse, väl många upprepningar blir det också, men hennes historiska exempel är ofta slagkraftiga.
Grundtanken har radikalt bett. Sluta vörda antiken och klassikerna. Möt dem i stället med frisk och öppen blick. Var skeptisk till allt idealistiskt prat och alla uttjatade klichéer – auktoritära eller demokratiska – som omger Rom och Aten. Särskilt när de kommer från hysteriska vita män långt ut på högerkanten. ”Pelargänget”, som Beard skojigt kallar dem.
Hon driver med politikers behov att dra ett gyllene skimmer över den västerländska världsordningen. Som gärna solar sig i glansen av en mytisk tradition. Självbelåten och exkluderande retorik från en ”demokratiklubb” som förvandlar den vildvuxna historien till tillrättalagd politisk feelgod.
”Att betrakta demokratin, i synnerhet, som något vi har ’ärvt’ från den antika världen – och vars ursprung för tusentals år sedan under den grekiska solen vi bör vörda – är i bästa fall en vilseledande halvsanning, i värsta fall en vanföreställning.”
Mary Beard går gärna bortom eliterna och överklassen. Till krogarnas larm i Pompeji, klottret i gränderna och debatterna på torget i Aten. Spårar vanliga människors öden, lyssnar till ekon av alla kvinnor och slavar som döljer sig i källorna. Hur kan det ha sett ut, och hur uppfattade grekerna och romarna egentligen världen? Det är strong folkbildning.
Hon varnar för önsketänkande och förenkling. Mycket var verkligen annorlunda och obegripligt då. Våldsamt, irrationellt, gåtfullt.
Man får en stark känsla för hur antikvetenskapen har förändrats under Beards livstid.
Hon varnar för önsketänkande och förenkling. Mycket var verkligen annorlunda och obegripligt då. Våldsamt, irrationellt, gåtfullt. Det gör bara saken ännu intressantare – och vad vore världen utan Sapfos kärlekslyrik, Euripides ”Medea”, Sofokles ”Antigone” eller historieskrivaren Tacitus kritik av imperialismen: ”De skapar en ödemark och kallar den fred.”
Hennes samtida credo? I en dåraktigt kortsiktig och maktfullkomlig värld behövs människor som läser och tolkar svåra saker från kulturens gryning. ”En del av humanvetenskapernas oförskämda uppdrag är att bejaka och konfrontera komplexiteten, inte saluföra falsk enkelhet. Det är vad vi gör.”
Likafullt inträffar rätt ofta ett stänk av mänsklig igenkänning och samtidighet över alla sekel. Denna paradoxala känsla av nyhet, som Mary Beard uttrycker det. Även de äldsta klassikerna kan lära oss att låta moderna.
Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner
Läs mer:
Mary Beard: ”Jag vill inte bara omge mig med figurer vars åsikter jag delar”
Ida Östenberg: Så många cykloper delar jag ut till den episka ”The Odyssey”
Jan Eklund: Äntligen hemma på Odysseus älskade Ithaka