När Michael Olise gav Frankrike ledningen efter tio minuter i torsdags på San Siro anade många vartåt det barkade. De anade fel. Italien kom igen, man bommade rentav en straff, men slog ändå Zinedine Zidanes elva med 3–1 efter två mål av Pio Esposito.
För någon som händelsevis legat i koma de senaste femton åren låter det förmodligen inte särskilt uppseendeväckande. Men efter tre raka missade VM-slutspel befinner sig italiensk herrfotboll i ett sorts pågående skeppsbrott där ingen vet var botten – och än mindre nödutgångarna – är.
Åtminstone fram till nu. Det är den nygamle förbundskaptenen Roberto Mancini som på kort tid börjat få ordning på torpet.
När Italien möter Belgien borta i Nations League söndag kväll är det ett landslag med ett delvis nytt utseende som står på plan.
På fotbollsförbundets kansli i Rom gäller samma sak. Efter att man förlorat VM-playoff-finalen mot Bosnien-Hercegovina i våras lämnade förbundskapten Gennaro Gattuso, landslagschef Gianluigi Buffon och förbundsordförande Gabriele Gavrina sina uppdrag direkt.
Fiaskot undgick inga delar av samhället.
Italiens premiärminister Giorgia Meloni hotade med att ställa fotbollsförbundet under tvångsförvaltning om man inte genomförde en rad reformer inom italiensk fotboll, däribland strängare ekonomiska krav på klubbar samt satsningar på unga spelare.
Giovanni Malagó, organisationsansvarig för OS i Milano-Cortina tidigare i år, blev tillfällig förbundsordförande och gav Milan-legendarerna Leonardo och Paolo Maldini ansvaret att hitta en ny förbundskapten.
När först Pep Guardiola och sedan Carlo Ancelotti visade sig indisponibla satsade firma Leonardo/Maldini sina sista pengar på Andrea Pirlo. Men Pirlo extraknäckte som ambassadör för ett ryskt spelbolag, något som gjorde honom politiskt omöjlig för jobbet.
När Leonardo och Maldini fick vetskap om att Malagó förhandlade med Roberto Mancini på egen hand lämnade det italienska fotbollsförbundets ”superduo” jobbet, bara sexton dagar efter att de tillträtt.
Sedan början av oktober styrs förbundet under tvångsförvaltning av den italienska olympiska kommittén, samtidigt som Malagó och den gamle Milan-räven Adriano Galliani tävlar om att ta över ordförandeklubban.
Under samma tid har Gli Azzuri tagit tio poäng på fem matcher och delar förstaplatsen i Nations League-gruppen med Frankrike, en poäng före Belgien.
Det var Mancini som ledde det italienska landslaget till det oväntade EM-guldet 2021, en bedrift som ser ut som en anomali så här i efterhand.
Kanske är han, paradoxalt nog, den förnyare Italien behöver. Istället för att stirra sig blind på Serie A, där inhemska spelare länge stått för mindre än trettio procent av speltiden, har Mancini blickat ut i Europa.
Issa Doumbia, Sporting, Michael Kayode, Brentford, Honest Ahanor, Crystal Palace och Mohamed Ali Zoma, Nürnberg, fick alla ett samtal av Mancini i september, vilket gjorde truppen till en av de minst Serie A-haltiga någonsin.
Med en medelålder på under 25 år har Mancinis första samlingar brutit med många av italiensk fotbolls gamla tabun. Ett är förstås nyss nämnda spelares härkomst.
Tillsammans med Moise Keane, just nu skadad, och Milans genombrottsman Alphadjo Cisse, som kan få sina första landslagsminuter mot Belgien, är samtliga italienare med rötterna i Afrika.
– Jag har jobbat utomlands så länge och så här ser det ju ut, det är helt naturligt för mig, svarade Mancini nyligen på frågan om det italienska landslagets nya multietniska profil.
Varför samtliga blommat ut först när de lämnat Serie A går förstås att fundera på.
Sedan flera år rasar också debatten kring vilken taktisk väg italiensk fotboll ska ta. Efter att den försvarsinriktade catenaccio-spelstilen blev omsprungen någon gång just efter millenieskiftet har Italien haft förtvivlat svårt att hitta en ny identitet. Inte minst Mancini har hävdat att den hårda taktiska skolningen av unga italienska talanger dödar kreativiteten istället för att uppmuntra den, som man gör i exempelvis Spanien.
Trots detta är Gli Azzurri provisoriska tabellettor inför matchen mot Belgien i Bryssel i morgon kväll.
Seger och man blir sensationell gruppetta före Frankrike, som samtidigt ställs mot Turkiet. Förlust och Italien blir sannolikt trea och missar slutspelet.
Efter tre förlorade VM-playoff-finaler i rad vet italienarna allt om små marginaler.