Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För en månad sedan kom ett mejl med ämnesraden ”Kulturdebatt deathrace”.
De hade en ”rolig och lite annorlunda” fråga, påstods det i mejlet. Ville kanske undertecknad debattera autofiktion, med Expressens Jens Liljestrand, i en minut och sedan möta honom i en omgång ”Mario kart” på evenemanget Bokmässan by night?
Mässans desperata jakt efter relevans och att ”nå unga” när ingen längre läser har nämligen lämnat stadiet ”satsa på poddare” för att i stället fokusera på nästa gerontofila konstform.
Alltså gejming.
Det klassiska tv-spelet är inte längre de ungas masskulturform. AI-företagen dränerar planeten på RAM-minnen och chip till sina datacenter. Det har inneburit att priserna på spelkonsoler skjutit i höjden. En Nintendo Switch kostar i dag runt 7 000 kronor. Spelen 700.
En så dyr produkt låter du inte barnen använda – den är till mamma och pappa. Den rätt välbärgade medelålders millennialgenerationen, uppvuxna med billiga spelsystem, är gejmers. Barnen får nöja sig med pekskärmarnas Roblox eller Fortnite.
Men då litteratur alltså är ute hoppas Bokmässan attrahera spelnördarna. Därav att jag nu skulle möta mannen som inte kan klippa sig eller trilla i en isvak utan att det blir en kulturessä, i en tävling om ”prestige, dålig förlorarmentalitet och förhoppningsvis några svar”.
”Självklart bara en rolig och prestigelös grej”, hette det. Som om Bokmässan aldrig hade mött en kulturman. Bekräftelsebehovet som mättas något av att kunna stoltsera med många programpunkter – att vara någon – fick styra. Givetvis blev det ja från oss båda.
Hur svårt kan det vara att glida in på mässan vid midnatt och krossa Jens Liljestrand i ”Mario kart”? Det tog någon vecka. Sedan kom första ångestsköljningen.
När jag efterfrågade ungefär vilka frågor som kunde dyka upp i debatten kom svaret: ”Du kan väl läsa några texter Jens Liljestrand skrivit?”
Minuten vi skulle ägna åt autofiktion var, symtomatiskt för litteraturens status, sekundär i sammanhanget. När jag efterfrågade ungefär vilka frågor som kunde dyka upp i debatten kom svaret: ”Du kan väl läsa några texter Jens Liljestrand skrivit?”
”Mario kart”, däremot, är viktigt på riktigt. Och jag har knappt spelat tv-spel det senaste decenniet.
Att, inför en publik av främlingar, förnedra mig själv genom att suga på tv-spel samtidigt som Expressen Kulturs Tanooki Mario kör segervarv på segervarv är inte ett alternativ.
Så. Vad hade Horace gjort?
Kort sagt. Jag messade min sambo, den av oss som faktiskt spelar, och meddelade att denna intellektuella gigant ämnade inhandla ett Nintendo Switch.
Dialogen som sedan utspelade sig är stoff för ett Bergmandrama:
Hon: ”Gud. Jag vet inte om jag orkar detta asså. Ska du sitta i tre veckor för att du tackat ja till en match med Liljestrand? Och sen har vi ett Nintendo ingen vill använda? Du får väl förlora. Jösses. My God!!!”
Jag: ”Jag tänker inte förlora i Mario kart mot Jens Liljestrand.”
Hon: ”Kan du tänka dig något töntigare än att komma till en match i Mario kart och ha ÖVAT?”
På passagerarplatsens mjuka lädersäte vilade ett nyinköpt Nintendo Switch. Min ”Mario kart”-värja skulle slipas för duell
Någon vecka senare fann jag mig själv rattandes mitt röda vrålåk från Barkarby. På passagerarplatsens mjuka lädersäte vilade ett nyinköpt Nintendo Switch. Min ”Mario kart”-värja skulle slipas för duell.
Men snart hamnade Nintendot på hyllan. Livet, en sinnessjuk valrörelse och det faktum att jag faktiskt inte spelar tv-spel kom emellan. Det manliga självförtroendet tog överhanden. Det är, trots allt, Jens Liljestrand vi pratar om. Hur bra kan en man, så upptagen med Jens Liljestrand, egentligen vara på ”Mario kart”?
Berömda sista ord.
Vid en middag häromdagen viskades nämligen något i mitt öra som bjöd på ångestsköljning två.
”Liljestrand är gejmer.”
Läs fler texter av Johannes Klenell.