Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
24 september
Tåget mot Göteborg, 09.27
Senaste gången jag var på mässan lovade jag mig själv att inte åka tillbaka förrän jag hade en egen bok. På vägen hem skickade jag in mitt manus. Det var ett år sedan. Nu ligger min rosalila debutbok i min rosalila väska. Och jag sitter på tåget. Min pojkvän passar på att sova i sätet bredvid, ruttad som vanligt. En timme kvar till Sveriges mest svårbegripliga plats Göteborg.
Hotellet, 11.14
Står i någon kö i Gothia towers, tills jag får en medverkandebricka och konstaterar: this is happening. På rummet duschar jag och fönar håret. I’m not a poet, I’m just a woman … säger de i ”Little women”. Men nu har jag faktiskt skrivit en bok och det känns inte tråkigt att få bli mottagen som författare.
Mässgolvet, 13.10
Ser min bok i Modernistas monter. Surrealistiskt. Men jag är bara en av många. I den här byggnaden är det fysiskt omöjligt att få hybris, eftersom man känner sig extremt liten var man än går. Det är så mycket böcker. Och jag är bara en töntig poet. Tacka gud för det. Sen går jag rakt in i Horace Engdahl, ouppmärksam som jag är. Hur mycket självmedvetenhet krävs för att jag ska börja se mig omkring?
SvD:s monter, 14.03
Jag och min pojkvän, som också är poet och heter Ali Alonzo, har ett samtal med SvD:s Essy Klingberg om hur det är att vara ett litterärt it-par. Det känns knasigt, men visst är det smickrande! Ali läser en dikt om någon som får sperma på sin mage. Jag läser en om St Knuts torg i Malmö. Därefter avslöjar jag för publiken att vi matchade på Tinder redan 2021 och att vår första konversation handlade om Charles Bukowski. Ali ser lagom glad ut.
Tänker att det är okej, jag behöver faktiskt inte köpa en ny keps. Att vara poet gör en inte så pass rik att man kan spendera 249 kronor på huvudbonad
Ellerströms monter, 15.30
Kollar på alla böcker jag ska köpa imorgon när jag får pengar. Pratar med mina gamla skrivskolelärare. Viva la folkhögskolan. Plockar upp en Ellerströmskeps och min pojkvän säger ”mitt ex hade en sån”. Plockar upp en annan keps och min pojkvän säger ”mitt ex hade även en sån”. Tänker att det är okej, jag behöver faktiskt inte köpa en ny keps. Att vara poet gör en inte så pass rik att man kan spendera 249 kronor på huvudbonad.
Aftonbladets monter, 17.00
Jag läser dikter på fyra minuter ur min debutbok under ledning av Elis Monteverde Burrau. Känner extrem press över att hålla tiden, för har jag någonsin läst under fem minuter? Det går i alla fall jättebra och jag dricker ett oräkneligt antal glas vin från Aftonbladets fria bar. Sedan går jag till Heaven 23, äter jättemycket räkmacka med Ella Löfmark. Är kristendom ett sätt att handskas med tillvaron som skapande människa? Hon inspirerar mig till att somna med bibeln i lurarna.
På väg mot Park, 20.47
Det här är vad bokmässanfyllan gör med en: tre glas vitt, ett glas rött, ett glas bubbel och en öl senare lyckas jag precis klara mig själv och en oskyldig Göteborgscyklist från fullbordad frontalkrock. Bestämmer mig ändå för att testa lyckan på Natur & Kulturs förlagsfest. Jag är två röda från att bli nekad när vakten säger ”Vänta lite, jag känner igen dig” till min pojkvän och sedan släpper in oss alla. Förstår att jag precis upplevt nepotism. Pojkvänsnepotism.
Resten av förlagsbranschen spelar pingis. Ja, någon har smällt upp ett pingisbord på den här festen. Vill nästan gå hem på grund av det
Natur & Kulturs förlagsfest, 23.11
Pratar med Amanda Romare om den skräckblandade förtjusningen i att debutera. Resten av förlagsbranschen spelar pingis. Ja, någon har smällt upp ett pingisbord på den här festen. Vill nästan gå hem på grund av det men står ut eftersom det är fri bar, som håller på att bli min död. Efter midnatt tar jag en skållhet dusch innan jag kraschar rakt ner i sängen och försöker liksom med täcket begrava kvällens bravader.
25 september
Frukost, 09.15
Jag vaknar i ett fruktansvärt tillstånd, fullständigt förödmjukad av gårdagens beslut. Jag hade tänkt att det skulle bli annorlunda i år. Jag har ju en bok nu och är här på grund av den? Ska göra en massa grejer och måste vara mitt skarpaste? Rör mig ner mot frukosten, öppnar mobilen och ser att min bok har recenserats i SvD. Läser den medan jag trycker vattenmelon. Det hade så klart varit roligare om han gillade den, men det påverkar mig förvånansvärt lite. Kanske för att jag har en bakfylla att ta hand om. I dag är det Palestinademonstration klockan tolv och jag måste hinna sova lite innan dess. Helgen har bara börjat. Åh, i dag önskar jag faktiskt att jag bara var kvinna, inte poet och kvinna.
Läs mer:
Recension av Tora Anderssons bok: Debut med stark intensitet – och tonläget sitter