Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I dokumentären ”Första blatten på månen” berättar filmens huvudperson Douglas ”Dogge Doggelito” León om hur han, i ett försök att bli som kosmonauten Jurij Gagarin och flyga till månen, snickrar ihop en rymddräkt av kartong. På vägen upp till miljonprogramhusets tak i Fittja träffar han en äldre ”tuff” grabb som lurar honom att ta några bloss hasch – och Dogge ramlar av taket. Det som räddar honom från att störta mot en säker död är ett parasoll på fjärde våningen och en alkoholiserad granne på andra våningen som får tag i honom.
Hur apokryfisk historien än må vara är den en perfekt allegori över Dogges karriär.
Svenska hiphopare har mer att tacka Doggelito för än de vill erkänna. Han är arketypen av en svensk rappare: den vanliga, fattiga killen som använder det enda han har: sin röst och sin karisma för att försöka flyga till framgångens höjder.
”Första blatten på månen” skildrar hur Sverige överger sina kulturskatter: kulturarbetarens prekära liv liknar gigjobbarens.
Filmen, regisserad av Ivan Blanco, visar vad som kan hända en sådan kille. En dag står han på scen inför 60 000 människor, en annan tar han farväl av sin fru på hospice, och till slut sjunger han nationalsången för tomma läktare på en basebollplan.
”Första blatten på månen” skildrar hur Sverige överger sina kulturskatter och hur kulturarbetarens prekära liv liknar gigjobbarens. Dogges öde påminner om allas i det nyliberala systemet, förutom att han var en av frontfigurerna i The Latin Kings och rappade på hits som ”Snubben”. Nu svingar han sig i lianer över en ekonomisk avgrund och väntar, precis som resten av oss, på en betalning ex machina som ska rädda honom. Eller på nästa parasoll som bromsar fallet.
Läs fler texter om musik och fler texter av Hasan Ramic.