Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Samar Yazbek
”Ger er av, annars dör ni. Berättelser från folkmordets Gaza”
Övers. Marie Anell
Ordfront, 232 sidor
Är det verkligen möjligt att vittna efter ett folkmord? Filosofen Giorgio Agamben har i flera texter skrivit om vittnesmålet som paradox och omöjlighet efter ofattbara brott. Vittnet är nämligen alltid ett ställföreträdande vittne, eftersom den som verkligen sett avgrunden inte finns kvar och kan tala om det. Det yttersta vittnesmålet finns i undergångens tystnad.
I förordet till ”Ger er av, annars dör ni. Berättelser från folkmordets Gaza” diskuterar den syriska författaren Samar Yazbek en variant av denna inbyggda motsättning. Hur ska hon kunna undersöka handlingen att utradera människor? ”Berättelsen om folkmord vilar ytterst på akten att utradera, och utraderingen som sådan gör det oåterkalleligt, överväldigande, fullständigt – dominerande och omöjligt att kommunicera med”, skriver hon.
Utraderingen är inte bara närvarande i döden, utan i de stympade kropparna, i oförmågan att se andras lidande och i det omintetgjorda språket. I ett skede såg Yazbek rentav en bok med vita sidor framför sig. Ändå står det livs levande vittnen här, och de kan berätta hur helvetet ser ut.
Konkret handlar det om vittnesmål som samlades in våren 2024 bland överlevande Gazabor som kommit till Doha i Qatar för rehabilitering av skador, inte sällan amputationer. Vid ett tillfälle känner författaren att det är hon med sina två ben som är den avvikande medan de stympade patienterna utgör ”världens sanna ansikte”.
Styrkan i Yazbeks prosa är också att hon på ett säreget sätt skriver fram upplevelsen av ett närmast utomjordiskt tillstånd där ingenting beter sig som förväntat. En mamma som flyger genom luften. En kropp som ser oskadd ut men i själva verket är söndertrasad inombords. En levande människa som ser sina lemmar lösas upp i väntan på amputation.
Det väcker frågan om vem som egentligen fattar de dödliga besluten. Palestinierna reduceras till ”oönskad data”, som Yazbek skriver
Tankarna går vid flera tillfällen till Julia Kristevas klassiska abjektionsbegrepp, där hon talar om att befinna sig i det tvetydiga – på ”randen till icke-existens”. Återkommande berättelser om drönare, eller ”obemannade flygfarkoster”, för tankarna till science fiction och väcker frågan om vem som egentligen fattar de dödliga besluten. Palestinierna reduceras till ”oönskad data”, som Yazbek skriver.
Attackerna den 7 oktober återkommer som en referenspunkt i texten, men människorna som författaren möter vill inte prata om Hamas – utan om sina egna liv. Här skildras en mor som i vansinne letar efter sina barn. En tioåring som hjälper till att samla ihop mänskliga kvarlevor. En pappa som begraver sin levande dotters bortsprängda ben intill hennes döda syskon. En läkare som stryper bränslet till intensiven för att hålla neonatalavdelningen i gång. En ung man som hör omgivningen tala om honom som död medan han gång på gång upprepar att han lever.
Yazbek beskriver själv formen som ett narrativ bestående av ”avgörande ögonblick utvunna ur överlevarnas minnen av förstörelse”, och metoden känns igen från tidigare böcker – som ”Resa in i tomheten” från 2015. Men väven av röster, av vardagsmänniskor som lever sina liv i historiens tunga skugga, påminner också om storheter som Svetlana Aleksijevitj.
Somligt är ofattbart grovt, trots att Yazbek skriver att hon har utelämnat många detaljer. Med avskalade formuleringar (”Blicken drunknade i rött.”) fångar översättaren Marie Anell samtidigt en skönhet i språket som man som läsare ibland måste stålsätta sig inför. Estetiken får inte dölja det som skildras.
Kanske säger överlevarens vittnesmål mindre än de utplånades tystnad. Men Yazbek ställer i bokens inledning frågan om det alls går att tala om dessa människor som just ”överlevare”. Har den som förlorat sina barn, sitt hem, sitt förflutna och stora delar av sin egen kropp verkligen klarat sig i någon relevant bemärkelse? En tonårig pojke minns till exempel att han tidigare ville bli veterinär, eftersom han ”antagligen” älskar djur. Hur ska han veta det när livet är utraderat?
Sammantaget utgör ”Ger er av, annars dör ni” en samling oumbärliga vittnesmål från det yttersta mörkret. Ändå blir det mot slutet av läsningen tydligt att vittneslitteraturen med sitt kringskurna synfält rymmer en del begränsningar när det handlar om att få grepp om folkmordets verkliga dimensioner. Inte minst när det gäller frågan om vem som är ansvarig – och vem som låter det ske.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och andra av DN:s bokrecensioner