Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I Aftonbladet (27/9) välkomnar Fanny Nilsson, med referens till min bok ”Avbegåvad”, den tilltagande kritiken av påståenden som att psykiska problem och annat skulle vara ”70 procent ärftligt”. Emma Frans, som ofta gjort denna typ av uttalanden, uppskattar däremot inte kritiken som hon, också med referens till min bok, menar bär på ”missförstånd och rena felaktigheter” (SvD, 3/10).
Det är bra att detta debatteras, men som exempel på en felaktighet jag skulle ha gjort mig skyldig till nämner Frans… inget. I stället håller hon en grundkursföreläsning om vad begreppet heritabilitet innebär.
Heritabilitet är, skriver hon, ”ett statistiskt mått på hur stor del av variationen i en egenskap eller diagnos inom en viss population och under specifika miljöförhållanden som kan tillskrivas genetisk variation”.
För den som inte hängde med i detta kan man säga att heritabilitet beskriver något rätt så abstrakt som helst inte bör översättas till ”ärftlighet”. Helt rätt har Frans när hon skriver: ”en heritabilitet på 60 procent betyder alltså inte att 60 procent av egenskapen beror på gener” (min kursivering).
Detta är viktigt eftersom vi ur korrelation inte kan härleda kausalitet. När jag läser min bok hittar jag dock inga exempel på att jag skulle ha skrivit något liknande. Inte heller gör jag det hos andra bokaktuella kritiker av heritabilitetsforskningen, som Martin Wolgast och Behroz Dehdari. Den som gjort sig skyldig till denna typ av uttalanden är lustigt nog Emma Frans själv.
I en artikel om genetiken bakom egenskapen ”att skaffa hund” (SvD, 14/7 2021), sammanfattar Frans tvillingstudiernas metod på följande vis: ”Genom att uppskatta i vilken utsträckning egenskapen oftare återfinns hos enäggstvillingar jämfört med tvåäggstvillingar går också att beräkna hur pass mycket av egenskapen som beror på gener och miljö” (min kursivering).
Jag har skrivit utförligt om varför den kausalitet som Frans här uttrycker, och nu tar avstånd ifrån, inte går att utläsa ur tvillingstudier. Jag har även skrivit om varför det är problematiskt att skriva saker som att ”generna kan förklara mer än 50 procent av egenskapen hundägande” eftersom att skaffa hund handlar om val; det vill säga om en agens som, om vi inte är determinister, inte kan härledas ur arv och miljö. I heritabilitetsmåttet ”60 procent arv, 40 procent miljö” lämnas litet utrymme för sådan agens. Här märks således en mekanistisk syn på organismer som jag skrivit mer om annorstädes (DN, 16/8-26).
Det är bra att detta debatteras, men som exempel på en felaktighet jag skulle ha gjort mig skyldig till nämner Frans… inget.
Det är synd att Frans inte kommenterar det som kritiken av heritabilitetsforskningen mestadels handlar om: det felaktiga antagandet om lika miljö hos enäggstvillingar och tvåäggstvillingar i tvillingstudier; interaktionen mellan arv och miljö som gör heritabilitetsmåttets additiva uppställning missvisande; att tvillingstudier – likt adoptionsstudier, familjestudier och helgenomstudier – är blinda för makrofaktorer som påverkar samhället i sin helhet vilket drastiskt smalnar av deras ”miljö”-begrepp.
Den försvunna heritabilitetens problem kommenterar Frans däremot. Detta problem handlar om att helgenomstudier där man undersöker vilka genvarianter som korrelerar med beteenden och egenskaper, uppvisar betydligt svagare resultat gällande beteenden än tvillingstudierna. Frans skriver att här inte finns något problem eftersom resultatgapet för kroppslängd är litet. Kroppslängd är dock inte ett beteende utan en kroppslig egenskap vars ärftliga komponent få förnekar.
Det diskussionen i beteendegenetiken handlar om är varför heritabiliteten just vad det gäller beteenden är så ”försvunnen”. En central forskare i fältet, Eric Turkheimer, som bland annat gett upphov till ”beteendegenetikens tre lagar”, har på senare tid gjort denna fråga till sitt huvudnummer, inte minst i boken ”Understanding the Nature‒Nurture Debate” (2024). Det är, som Turkheimer skriver, märkligt att tvillingstudierna uppmäter en sådan massiv heritabilitet oavsett vilket beteende de tar sig an och att vi 23 år efter fullbordandet av Human Genome Project ändå knappt vet något om vilka de verksamma generna skulle vara.
För tio år sedan var det kontroversiellt att ifrågasätta huruvida en diagnos ”sitter i hjärnan”. Så är det inte längre. Jag tror att tiden är redo för att rikta en kritisk blick mot de betänkligt dunkla procentsatserna gällande våra geners förehavanden.
Läs mer:
Ruggigt fascinerande bok om sorteringen av människor.
Roland Paulsen: Människan är inte biologiskt förutbestämd – vi kan ändra mer än vi tror