Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Cecile Pin
”Himmelska ljus”
Övers. Peter Samuelsson
Nirstedt/Litteratur, 302 sidor
När rymdfärjan Challenger exploderade över Floridas kust 1986 var jag ännu inte född, men jag har förstått vilket kollektivt trauma det var utifrån mängden författare födda på 70- och 80-talen som väljer att referera till katastrofen i sina romaner.
Därför blir jag trött när också 90-talisten Cecile Pin i inledningen till ”Himmelska ljus” låter sin berättare Oliver Ines tillkännage att han föddes ”samma dag som Challenger föll ur skyn”.
Och tröttare ska jag bli.
Cecile Pin har fransk-vietnamesisk bakgrund men bor i London och skriver på engelska. Hennes kritikerrosade debutroman ”Vandrande själar” handlade om vietnamesiska flyktingar, och även ”Himmelska ljus” kretsar kring en farofylld resa – denna gång ut i solsystemet, närmare bestämt till Jupiters måne Europa.
Men Pin är desto mer intresserad av resan som lett Oliver Ines till kaptenskapet på den tioåriga rymdexpeditionen. Framför allt: vad finns att söka bland stjärnorna som motiverar beslutet att lämna fru och barn på jorden i ett decennium?
Pin varvar Oliver Ines loggbok från rymden med berättelsen om hans uppväxt i en brittisk by, via ingenjörsutbildningen till det militära. Problemet är att ingendera av berättelserna egentligen säger något särskilt. Inte om Oliver som person, inte om livet i stort, inte om människans plats i rymden. Möjligen säger den något om hur man kan råka dras med i en miljardärs storhetsvansinne, men det känns poänglöst att inkludera en Elon Musk-figur i romanen när verkligheten ändå överträffar dikten.
Resultatet brukar bli det samma när författare som annars inte skriver science fiction ska in och låna från genrens repertoar
Jag är kanske onödigt hård, men jag kan inte undgå att känna att jag läst exakt den här romanen flera gånger förut. Resultatet brukar bli det samma när författare som annars inte skriver science fiction ska in och låna från genrens repertoar – det kan bli vackert, det kan bli existentiellt, men det är sällan det blir något spännande av det. Sällan något nytt.
”Allt detta som en gång varit hela min värld blev svagare och mindre, tills jag knappt längre såg dem, likt stjärnor vars ljus inte längre nådde mig”, tänker Oliver när han lämnar barndomens by bakom sig. ”Och jag tänkte att enda sättet att förstå detta fall, det enda sättet att ge det ett värde, var att var jag än hamnade häpna över dess starkt skinande ljus.”
Jag börjar misstänka att hela astronautspåret bara var en ursäkt för att Pin skulle få med detta stycke. Hon må ha skrivit en roman om rymden, men verkar aldrig särskilt intresserad av den annat än som en sliten metafor. Det är välskrivet. Det är prydligt. Men minnesvärt? Drabbande? Nej, det är det inte.
Aldrig har universum känts mer meningslöst. Och när jag tänker efter är det nog just det Pin också vill landa i – att det meningsfulla redan finns här på jorden.
Den frukten är så lågt hängande att man riskerar ryggskott när man böjer sig ned för att plocka den.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur