Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad är det som händer i Frankrike?
Den senaste tiden har ett stökigt elevuppror växt till ett nationellt upplopp – flera hundra skolor håller nu stängt. Inrikesminister Laurent Nuñez avfärdar det som ”urbant våld”, vilket brukar vara kodord för gängvåld.
Men han har fel.
Det är lätt att reta sig på fransmännens fäbless för pöbelvälde över lag. Självromantiserandet i de eviga strejkerna och nedstängningarna, de gula västarnas gatupopulism, traktorer som dumpar gödsel framför palatsliknande myndighetsbyggnader inne i Paris. Och vem hjälper det att slå sönder skolor? Att kasta stenar och flaskor mot polisen, elda upp soptunnor. Både lärare och poliser ska ha kommit till skada.
Både lärare och poliser ska ha kommit till skada
För många ser detta ut som skitungars verk. Men då får de titta närmare. Bortom det våldsamma kaoset kvarstår nämligen faktum: eleverna har rätt i sak.
Och protesterna är något unikt.
De uppstod inte ur den medvetna medelklassens studentrörelser i city utan bland förortsungdomar, och inte som svar på ett politiskt beslut utan på lärarlösheten vid ett gymnasium i Créteil – annars mest känt för sin internationella kvinnofilmfestival, sin konstgjorda damm samt en 1000-talskyrka som visserligen är vacker, men inte så vacker att särskilt många turister kan tänkas ta en omväg för att få se den.
Och detta handlar om något mer, och större. Förutom lärarbrist och vikariestopp vänder sig eleverna mot den franska skolans allmäntillstånd, mot ojämlikheten och de långtgående nedskärningarna. Mot nedgångna lokaler som saknar skydd mot den hetta som är det nya normala, och ibland även mot regn (DN 6/10); där det knappt finns fungerande toaletter. Mot stora klasser – över 70 procent av klasserna i den statliga skolan har mer än 30 elever (Le Monde 5/10). Mot Parcoursup, systemet för antagning till universitetet, som anses outgrundligt icke-transparent och stressande.
Polisens respons har varit brutal. Både mot vandalerna, och mot de fredliga demonstranterna. Flera ungdomar har skadats allvarligt. Och bara förra veckan frihetsberövades 5 000 personer. Det är ett misstag att gå så hårt fram.
Myndigheterna säger att våld är fel väg, och det är helt sant – men det gäller ju även dem själva. För när fredliga ungdomar utövar sin yttrandefrihet, och möts av batonger, tårgas och gummikulor – vad säger det dem om polisens funktion i samhället? Vad ger det dem för relation till staten?
Hittills har repressionen inte fungerat avskräckande, tvärtom: Nu sluter lärarfacken och flera föräldraorganisationer upp vid elevernas sida. Det här är bara början.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Kolmårdens djurpark är bara ett Disneyland i foträta skor
Lisa Magnusson: Adjö, alla dåliga ”snackisromaner” och meningslösa bokklubbar
Lisa Magnusson: Hur får man barnvakten att sluta bjuda ungarna på cigg?