Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I helgen blev jag stucken av en geting. Jag vill ogärna verka långsint, men alltsedan en fruktansvärd incident i Gränna anno cirka 1990 har jag hatat detta släkte. Eller rättare sagt: varit livrädd.
Men eftersom jag är vuxen nu, och dessutom omgavs av ett knattefotbollslag, var det bara att bita ihop.
”Aj”, utropade jag och sneglade ned på mitt svullnande finger.
Situationen fick mig att tänka på det Agneta Pleijel skrev i självbiografin ”Sniglar och snö” om hur hon ångrar att hon förställde sig så mycket för sitt barn, så där som många vuxna gör: De blir påklistrat käcka, lyssnar inte på riktigt. Hon menade att man berövar barnet en äkta relation då. Sann närhet.
Jag håller verkligen med, vinnlägger mig om att aldrig vara sådan. Samtidigt finns det ju saker man måste ljuga om. Och det är kanske det som förvånat mig mest med vuxenlivet: Jag trodde att jag skulle förändras, bli en annan. Men så mycket går ut på att fejka att jag har läget under kontroll.
Min mörkrädsla gick aldrig helt över, den kan fortfarande komma krypande, fastän jag är stor och har egna barn att ta hand om numera. Jag får låtsas som ingenting. Med bultande hjärta bära dem genom natten.
NEJ! vill jag instinktivt skrika, men jag korrigerar mig genast: Absolut, älskling.
Hemma kryper det hela tiden in spindlar, och jag förstår att jag borde hjälpa dem ut. Men de är enorma! Första gången var jag övertygad om att det var en förrymd giftspindel. Det var den eller jag, så kändes det.
Nu har jag googlat och vet att det rör sig om större husspindlar, och att de är ofarliga, men det hjälps inte. Det är ändå en kamp. Någon ropar ”det är en spindel här!”, och jag kommer dit, och jag dräper, med pliktskyldig moderlighet. Inombords: stenåldersliknande ursinne, utåt: spelad oberördhet. Man vill ju inte skapa ett barndomstrauma.
Samma sak med barnens frihetssträvan – potentiellt livsfarlig, i alla former. Får jag klättra i stora trädet? Får jag börja på ridning? Får jag åka in till stan själv med min kompis?
NEJ! vill jag instinktivt skrika, men jag korrigerar mig genast: Absolut, älskling.
Det är även detta som slår mig med ”Arkipelag”, DN-skribenten, poddaren och författaren Alex Schulmans debut som filmregissör. Den handlar om tre pappor som följer med sina 13-åringar på en klassresa och allt spårar ur något så in i helvete.
Recensionerna talar om mansroller, om mobbning, om våld. Men för mig illustrerar ”Arkipelag” framför allt att vuxnas kontroll bara är social fernissa. Det är en thriller om den yttersta skräcken: att barnen ska genomskåda en och se att man inte alls är en gud utan bara en liten hjälplös människa, precis som de.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Bortom våld och kaos kvarstår faktum att eleverna har rätt
Lisa Magnusson: Kolmårdens djurpark är bara ett Disneyland i foträta skor
Lisa Magnusson: Adjö, alla dåliga ”snackisromaner” och meningslösa bokklubbar