Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Vid årsskiftet betalade den amerikanska staten drygt 4 procent i ränta på sina tioårsobligationer. Nu har det stigit till en bit över 5 procent. Inget tyder på att räntan slagit i något tak. I stället drivs den stadigt uppåt av en förhöjd inflation, och av det faktum att finansministern Scott Bessent ser ut att sakna kontroll över statsfinanserna. Statsskulden överstiger 100 procent av bnp, underskottet är på 6 procent av bnp. Kongressen kan i praktiken inte förmås till något annat än att sänka skatterna.
Bessent skakar av sig det hela med att tillväxten är habil och att börsen slår alla rekord. På det stora hela är det förvisso sant, men i båda fallen handlar det om att techsektorn går som tåget och gör enorma investeringar i AI-infrastruktur. För att detta ska vara någon källa till förtröstan krävs att den artificiella intelligensen ger snabbt avtryck i form av produktivitetsökningar, vars värde motsvarar de resurser som just nu plöjs ner. Annars handlar det om en bubbla.
Här i Europa är trenden för statsobligationer densamma – och det går inte att trösta sig med tillväxtsiffror.
I Frankrike har tioårsräntan stigit kraftigast av alla G7-länder, från 3,5 procent vid årsskiftet till runt 5 i dag. Också här uppgår statsskulden till över 100 procent av bnp, underskottet är 5 procent och på gatorna protesteras det för mer pengar till skolan.
Det har inte smällt, men vi har pressats in i en ond spiral av stigande skulder och räntor.
Frankrikes centralbankschef varnar för en skuldkris: ”Vi är inte Grekland under eurokrisen”, konstaterade han med ett ”men” hängande i luften som känns allt annat än lugnande.
Också Italien har sett räntan stiga kraftigt sedan årsskiftet. Det ser inte mycket bättre ut i Storbritannien.
Visst kan man finna ett mått av förtröstan i att den globala ekonomin varit häpnadsväckande motståndskraftig det senaste dryga halvdecenniet: Pandemi och nedstängningar, Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och omfattande sanktioner mot den ryska energisektorn, anfallet på Iran och blockaden av Hormuzsundet – den har pallat det mesta.
Men det är också så att de problem vi ser nu är en konsekvens av dessa chocker och hur regeringar hanterat dem. När utbudet av olja och gas har strypts har det pressat upp energipriserna, vilket sedan drivit upp andra priser. Och de stora underskotten, ja de är en följd av att regeringar öppnat den finanspolitiska kranen för att skydda hushåll mot kostnadsökningar och betala för den upprustning som en farligare värld kräver. Det har inte smällt, men vi har pressats in i en ond spiral av stigande skulder och räntor.
Klarar vi att ta oss ur den?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Våra röster gör skillnad – nu stoppas tonårsutvisningarna
DN:s ledarredaktion: Ska museer konkurreras ut av gym och departementet?