Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ibland tänker jag på hur mycket jag lärde mig om våldtäkt genom att läsa böcker som liten. Det har också fått mig att fundera på vad till exempel Sven Wernström själv fick ut av att skildra sex helt utan eller med svagt samtycke för mellanstadiebarn i sin ”Trälarna”-serie. Kanske ville han bara teckna en bild av hur sexuellt våld har präglat kvinnors livsvillkor genom historien. Kanske gillade han – verkligen gillade – att skriva sådana scener.
Snuskigt var det i alla händelser, vilket helt klart var en usp för ”Trälarna”. Jag läste Vilhelm Moberg för inslagen av sex, för att inte tala om den populära sviten ”Blomblad för vinden” – de böckerna var närmast sinnesrubbade i sin lystet erotiska hållning till samlag mellan en syster och en bror. Vi är en hel generation som i efterhand har undrat hur det egentligen gick till när temat ”sexig incest” blev en naturlig del av barnkammarbiblioteket på 80-talet.
Kort sagt: min och många andras läsning i låg- och mellanstadieåldern skulle, med dagens mått mätt, ha varit skäl för fosterhemsplacering.
Nu har det blivit riksnyhet att ett bibliotek i Strömstad gjort en orosanmälan för att ett barn i tioårsåldern har lånat boken ”Haunting Adeline”. I en artikel i Strömstads Tidning intervjuas barnets pappa, som undrar varför inte biblioteket pratade med honom i stället (21/7 2026) . Efter den obehagliga upplevelsen att kallas till möte med socialtjänsten av skälet olämpligt boklån, valde han att själv anmäla kommunen. Biblioteket försvarar sin anmälan inför JO med att man blivit orolig att barn som lånar sådana böcker ”letar efter trauman som skulle kunna vara självupplevda”, rapporterar P4 Väst (16/10 2026).
Boken ”Haunting Adeline” tillhör kategorin ”dark romance” och är typiskt en sådan bok som sprids genom sociala medier. Jag har inte läst hela, men lyssnat på det mest omdiskuterade kapitlet. Det är våldsporr i textform, det är förvridet och inget man helst vill att barn ska läsa.
Vi är en hel generation som i efterhand har undrat hur det egentligen gick till när temat ”sexig incest” blev en naturlig del av barnkammarbiblioteket på 80-talet.
Jag ska inte göra mig lustig över att vuxna försöker ta ansvar och agera när de tror att barn far illa och jag vet inte mer om händelsen i Strömstad än vad andra medier har rapporterat. Men att omedelbart använda verktyget orosanmälan i samband med ett boklån och inte börja i änden ”prata med föräldrarna” framstår inte som ett hälsotecken i tiden. Snabba, auktoritära lösningar hellre än de mer tidskrävande samtalen. Har verkligen socialen med läsning att göra?
Tanken att skapa restriktioner kring barn och böcker framstår trots allt som det sista den pågående läskrisen behöver. Och även om tips via sociala medier är en stor förändring av hur unga får information om böcker, finns det ett dilemma som är sig helt likt över tid: Intresset för mer eller mindre olämpliga berättelser är alltid en drivkraft för unga läsare. Det måste vuxna kunna hantera med någon sorts pedagogisk svalka.
Läs mer:
Boksamtal. Virginia Andrews hymlade inte om sex och makt i vuxenvärlden