Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Högmod går före fall, så kan Donald Trumps senaste år sammanfattas.
De första dagarna i januari framträdde presidenten adrenalinstinn – flankerad av den lika uppumpade Pete Hegseth – inför medierna. I en djärv gryningsräd hade amerikansk militär gripit Venezuelas president Nicolás Maduro.
Det var en briljant utförd operation, som visade hur mäktig den amerikanska krigsmakten var. Donald Trump kände sig uppenbarligen oövervinnerlig.
Och beslutade sig för pröva också med Iran.
Det första dygnet dödades Ayatollah Khamenei. I actionfyllda videor visades hur amerikanerna slog ut båtar och stridsflyg. Det hela skulle vara över på 4–6 veckor. Precis som i Venezuela skulle regimen böja sig.
Men så blev det aldrig. Hormuzsundet blockerades. Missiler och drönare sköts vilt runt Persiska viken. Oljepriset rusade. Den amerikanska inflationen studsade upp.
Ett nytt Venezuela? Nej, i stället håller det på att bli ett nytt Irak: kriget som – tillsammans med den usla hanteringen av Katrinakatastrofen – sänkte George W Bush halvvägs in i hans andra mandatperiod.
I mellanårsvalen 2006 åkte Bushs republikaner på en dundersmocka. De sista åren uppgav endast runt 30 procent att de tyckte att han gjorde ett bra jobb.
Nu står Trump inför ett liknande öde. Sedan anfallet mot Iran har hans siffror dalat, och närmar sig Bushs. Representanthuset ser hans parti ut att förlora. Senaten borde vara ointaglig, givet vilka delstater som röstar i år, men Republikanerna kämpar för att behålla makten på platser som Texas och Kansas, där de normalt är ohotade.
George W Bush var under sina sista år som president själva sinnebilden för en ”lame duck”.
Det talas om panik i ledarskiktet, och att alltfler skyller på presidentens impopularitet. Och så är Magarörelsen splittrad, över just Irankriget.
Betyder det att mardrömmen Donald Trump är på väg att ta slut?
George W Bush var under sina sista år som president själva sinnebilden för en ”lame duck”. Oförmögen att själv orsaka särskilt mycket skada. Men också oförmögen att hantera den ekonomiska kris som eskalerade utom kontroll mellan 2006 och 2008, där svåra låsningar inom kongressen och med Vita huset gjorde allt värre.
Det är inte svårt att föreställa sig ett liknande scenario i närtid, med vobblande obligationsmarknader och en sprucken AI-bubbla.
Vad som däremot är svårt att föreställa sig är Donald Trump som lam anka, som beskedligt haltar av den politiska scenen.
Förra helgen berättade Trump om ett nytt avtal med Putin: Den ryske ledaren ska få exportera diesel och fylla på krigskassan. Och så utannonserade han en ”energi-vapenvila”, som innebär att Ukraina inte får bomba ryska oljeanläggningar, men som inte medför några begränsningar för vad Ryssland får göra. Han passade också på att hota ukrainarna med att sluta dela underrättelseuppgifter om de inte gör som han vill.
Under veckan har amerikanerna vad det verkar gjort verklighet av sina hot.
Gör Trump det här för att få bukt med de höjda drivmedelspriser som hans eget krig i Iran har skapat? Eller för att göra sin vän i Kreml ytterligare en tjänst? Eller för att sätta dit Volodymyr Zelenskyj, som han ogillat sedan sin första mandatperiod då han försökte få den ukrainske presidenten att lämna över komprometterande material om Joe Biden och det hela slutade i riksrätt. Vem vet.
Och den amerikanska militären kanske inte är så allsmäktig som trodde efter Venezuela – men Trump kan fortfarande använda den för att göra stor skada, det understryker Irankriget.
Klart är i alla fall att USA:s president sköter utrikespolitiken, även om hans parti förlorar makten över kongressen. Och den amerikanska militären kanske inte är så allsmäktig som trodde efter Venezuela – men Trump kan fortfarande använda den för att göra stor skada, det understryker Irankriget.
Och om Republikanerna förlorar – kommer han att acceptera det?
Självklart inte.
Donald Trump jobbar hårt på att lägga grunden för en berättelse om att dokumentlösa icke-medborgare i miljontal röstar på Demokraterna.
Det är så klart heller inte en slump att migrationspolisen ICE genomför en husrannsakan mot den demokratiske kongressledamoten Ilhan Omar just nu, för att försöka bevisa att hon som minderårig fick sitt amerikanska medborgarskap på felaktiga grunder, så att det nu kan tas ifrån henne.
Donald Trump har sänkt sig själv med sitt anfall på Iran – men det gör honom inte nödvändigtvis mindre farlig.
Häromveckan vann Flávio Bolsonaro första omgången i det brasilianska presidentvalet. Bara fyra år efter att hans trumpistiske far – Jair Bolsonaro – röstades bort, och ett år efter att han dömdes till 27 år i fängelse för att ha försökt kuppa sig kvar vid makten.
Flávio Bolsonaro för familjens tradition vidare.
Donald Trumps söner är sugna på att göra detsamma.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Den här siffran säger allt om maktbalansen i svensk politik