Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Redan 1906 fick arkitekten Ferdinand Boberg uppdrag att rita ett ”Nobelpalats” vid Djurgårdsbron i Stockholm.
Projektet lades ner. För dyrt.
Så har det fortsatt. Den omtvistade guldfasaden på Blasieholmen fick skrinläggas när kung Carl XVI Gustaf klev in och dömde av striden med argumentet att han ”tyckte synd om Tullhuset”. Det nya Nobelcentret vid Slussen, med planerad byggstart nästa år, har kantats av missnöje och sedvanligt gnäll men faktum kvarstår: Sverige saknar fortfarande en anständig märkesbyggnad över vårt lands kanske främsta bidrag till den internationella intellektuella gemenskapen.
Det är i detta perspektiv man bör se turerna kring Hanna Stjärnes sorti som vd för Nobelstiftelsen och ordförande för Nobel Center, som DN kunde avslöja i fredags. Till den externa kritiken fogas nu risken för förseningar på grund av interna slitningar och frågetecken kring ledarskapet. En förbannelse tycks vila över alla försök att få till stånd en byggnad som i alla andra huvudstäder sedan länge hade varit en självklarhet.
Och Stockholm? Ett operahus i förfall och ett Nobelcenter som bara existerar som symboliskt slagträ i kulturkriget
Det är också ett symtom på Sveriges misslyckande som modern kulturnation. Det fortsatta fiaskot med det obyggda Nobelcentret bekräftar bilden att synen på kultur i vårt land ofta har handlat om att rädda det som räddas kan, snarare än om insikten om vad en satsning kan betyda för en stads och i förlängningen ett lands självaktning.
I Oslo är man på väg att skapa ett skandinaviskt kulturcentrum med det enastående operahuset i vit marmor, Munchmuseet, Nasjonalmuseum och det nya deichmanska biblioteket. I Helsingfors finns det nya stadsbiblioteket Ode, i Köpenhamn både ett nytt operahus och ett flertal nya symbolbyggnader för kultur. Nästan varenda mellanstor svensk stad har de senaste åren byggt vackra och moderna kulturhus och bibliotek.
Och Stockholm? Ett operahus i förfall och ett Nobelcenter som bara existerar som symboliskt slagträ i kulturkriget.
Varför ska det vara så svårt? En kulturell prestigebyggnad av detta slag vore ett sätt för det svenska samhället, både politik och näringsliv, att skapa ett monument över vetenskap, litteratur och fred – i en tid som tycks hata alla dessa företeelser. Det är till lika delar skandalöst och symtomatiskt att ett Nobelcenter i Stockholm fortfarande förefaller lika avlägset som en svensk regeringsbildning.
Se till att få det byggt bara. Helst i går.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.