Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Medan svensk politik konsumeras av regeringsbildningen, eller bristen därav, fortsätter omvärldsläget att förvärras. Donald Trump och Vladimir Putin slöt ett dieselavtal. Det har en närmast obefintlig ekonomisk påverkan, men de säkerhetspolitiska förtecknen är inte försumbara. Det ger en försmak av vad den här mandatperioden kommer att innebära.
Trumpadministrationens instinkter går tvärt emot vad som ger europeisk och svensk säkerhet. Därtill ser USA över var i världen landet har sina militära förmågor. De kommer att minska i Europa. Ryssland ökar samtidigt sina militärutgifter med 32 procent till 2027, vilket köpkraftsjusterat blir mellan 5 500 och 6 000 miljarder kronor.
Hur bör då svensk försvarspolitik utvecklas under denna mandatperiod? För gemene man kan frågan upplevas avklarad. År 2021 var försvarsanslaget 66 miljarder kronor. 2026 ligger det på 175 miljarder kronor. Med en sådan ökning torde allt vara klart. De bistra nyheterna är att de nya pengarna har använts för att reparera hålen i Försvarsmakten. Försvarsminister Pål Jonson kallade det ett stambyte snarare än en fasadrenovering. Det är en bra liknelse, eftersom stamrenovering kostar enormt mycket men egentligen bara ger det man redan har.
Om vi får ett regeringsskifte är den tydligaste förändringen som kan ses ett större socialdemokratiskt fokus på att växa armén och ökad detaljstyrning. Peter Hultqvist (S) tog i en reservation i Försvarsberedningen ställning för ett nytt regemente i Kiruna.
Om vi får ett regeringsskifte är den tydligaste förändringen som kan ses ett större socialdemokratiskt fokus på att växa armén och ökad detaljstyrning.
Det kanske låter harmlöst, men det är förknippat med miljardinvesteringar med tvivelaktig effekt, då det finns kapacitet i befintliga regementen. Försvarsmakten var glasklar: den ville ”särskilt understryka att politiska styrningar kring … myndighetens grundorganisation riskerar att leda till fördyrningar och suboptimering”.
Sådana fördyrningar och suboptimeringar kan ses i de senaste regementsetableringarna med politiska förtecken som beställdes 2020. Varken i Falun eller i Sollefteå har det ens börjat byggas utan allt har fastnat i byggprocesser och domstolar och jakten på miljötillstånd. De blir sannolikt klara efter 2035. Bara i Sollefteå beräknas kostnaderna uppgå till 6,5 miljarder.
Sedan 2022 har dock många bra saker gjorts med de nya pengarna. Det handlar dels om att investera i luftvärn av olika slag, samt i ledningssystem, rymdförmåga, raketartilleri och utveckling av obemannade system. Det finns dock en stor brist.
Låt oss se Ukrainas största utmaningar. Det första är luftförsvaret och behovet av att skjuta ned allt som Ryssland skjuter mot dem. Men eftersom det är så extremt dyrt och avancerat att skjuta ned robotar i luften är enbart luftförsvar en ohållbar strategi. Ukraina saknar långräckviddig bekämpning för att slå ut plattformarna som skjuter robotar mot landet.
På samma sätt är bristen på långräckviddig bekämpning i Sverige helt avgörande. Vi har visserligen en markmålsrobot (Taurus) med angiven räckvidd på 50 mil som kan placeras på våra stridsflygplan. Det är dock en dyr robot som finns i få exemplar. Utöver det har vi beställt raketartillerisystemet Himars vars robotar Atacms och PrSM kan skjutas 30 respektive 50 mil.
I klarspråk: om Sverige skulle hamna i motsvarande situation som Ukraina skulle vi ha det väldigt svårt att luftförsvara hela landet.
Det kanske låter som lång räckvidd, men 30 mil är precis från Ölands södra udde till Kaliningrads strand. Det vill säga, du når inte in i Kaliningrad. Från Stockholms skärgård är det 60 mil till Sankt Petersburg. Det vill säga, du når inte till ryska flygfält och militärbaser i Leningrads militärdistrikt.
I klarspråk: om Sverige skulle hamna i motsvarande situation som Ukraina skulle vi ha det väldigt svårt att luftförsvara hela landet inklusive energisystemet, kritisk infrastruktur, industri och ekonomiska mål. Vi skulle än värre ha minimala möjligheter att slå mot de plattformar som Ryssland skjuter robotarna ifrån.
Lärdomarna från Ukraina visar också att det inte räcker med en typ av robotar. För att slå ut de saker som skjuter mot dig behöver du kombinera långräckviddiga drönare med kryssnings- och ballistiska robotar för att mätta motståndarens luftvärnssystem.
Detta är den avgörande bristen i svensk försvarspolitik de kommande fyra åren. Vi behöver flera olika långräckviddiga system, men också i betydande mängder.
Den bästa liknelsen är en bågskytt som skjuter på dig. Du kan förstärka din borg för att hindra pilarna. Du kan försöka fånga pilarna i luften, men det är svårt. Om inget hotar bågskytten själv finns det alla incitament att fortsätta. Det är Ukrainas problem i dag.
Ryssland kanske inte träffar varje gång, men kan med låg risk för sina system fortsätta bomba Ukraina.
Jag har svårt att se att Ryssland blir avskräckt av fler regementen på glesbygden eller ens av fler stridsvagnar på Östgötaslätten. Förmågan att slå mot de plattformar som kan beskjuta oss är dock en sådan sak som krävs. Det skulle också vara det bästa sättet att stötta våra allierade.
Läs mer:
Oscar Jonsson: Storbritannien är inte redo för krig med Ryssland – är någon det?
Oscar Jonsson: Ryssland lär sig från misstagen i Ukraina – och förbereder sig för nästa krig