3 april 2025
Det plingar till i mobilen när jag står i mataffären. Det är ett sms från Johan Ulveson. Han skriver att Karl Dunér ska sätta upp ”Slutspel” av Beckett och att det finns ett förslag om att jag ska vara med. Det är en mycket mörkare och kanske i sin svärta roligare pjäs än ”I väntan på Godot”, skriver Johan.
I vanliga fall brukar det ta flera dagar för mig att svara på jobbförfrågningar. Jag måste älta det i minst tre dagar först. Men jag och Johan gjorde två säsonger av ”Pappas pengar” för SVT och vi fann varandra framför och bakom kameran. Jag känner att jag vill svara snabbt, nu på en gång, för lusten att få vara med Johan är större än all rädsla att göra bort sig i en Beckett-pjäs.
Så jag svarar: ”Pappa ❤️ Otroligt kul idé! Helt klart vill jag vara med.”
Alla verkar ju ha så svårt för hans texter och kämpar med dem. Tänk om jag, han med dyslexi och spring i benen, blir den som knäcker koden. Är jag möjligtvis det utvalde?
21 augusti 2025
Vi ska ses för första gången, jag, Johan och Karl. Jag läser pjäsen på tåget till Stockholm två gånger. Dialogen är rapp, Becketts text rinner som vatten på en vaxduk, mina repliker är korta, upprepande och ligger rytmiskt inskrivna. Min figur är ett slags tjänare och Johans ett slags döende kung, som kör med sin livegna betjänt. Jag kupar handen mot örat och provar att säga min första replik: ”Slut, det är slut, nästan slut, det måste vara nästan slut.” Jag säger den några gånger för mig själv och tycker att det låter lite kul. I morgon har vi läsning på teatern och jag checkar in på hotellet. Jag släcker läslampan och lägger Beckett på nattduksbordet. Tänk om jag blir Beckett-expert. Alla verkar ju ha så svårt för hans texter och kämpar med dem. Tänk om jag, han med dyslexi och spring i benen, blir den som knäcker koden. Är jag möjligtvis det utvalde? God natt!
4 december 2025
Jag har inte hört från Johan och Karl på flera månader. Jag har förstått att Karl har krokar ute på olika scener i Stockholm. Karl vill göra det på Orionteatern men det måste passa repertoaren. Jag är precis färdigspelad med ”Monstrets tid” och inte speciellt sugen på att flänga till Stockholm igen. Ingen skulle bli sur om jag hoppade av men jag dras lite till den där Beckett. I dag läste jag lite om honom. Samuel Beckett, en irländsk författare och dramatiker, född 1906 på Irland, död 1989 i Paris. Känd som en av företrädarna för absurdismen. När jag tänker efter brukar andra faktiskt påfallande ofta beskriva Klungans humor som lite konstig eller komiskt obegriplig.
14 december 2025
I dag fyller min äldsta dotter år. Jag önskar att hon var hemma, hon pluggar i Göteborg. Det är så tyst hemma utan henne och hon är den som tar ned mig på jorden. Jag tittar mot busshållplatsen från köksfönstret, jag tittar ofta på den, och tänker: Jag är Olof Wretling, en svensk komiker och skådespelare, född 1975 i Umeå. Känd som en av företrädarna för absurdismen! Där satt den. Jag hoppar inte av.
12 februari 2026
Allt har gått snabbt den senaste tiden. Orionteatern har fått en lucka och vi ska köra i höst. Vi ses på teatern igen och Karl är i sitt esse. Vi ska alldeles strax läsa, säger Karl, men först vill han berätta lite. Sen pratar han i en timme om Beckett. Han kan allt om Beckett och beskriver pjäsens alla skikt och Johan nickar instämmande. Jag fattar ingenting men nickar rytmiskt med så att samtalet inte ska tappa fart. Med mig är vi fyra i ensemblen, de andra tre berättar om sin relation till pjäsen och när det blir min tur blir jag plötsligt osäker på om det Brecht eller Beckett vi spelar. Jag sneglar på manusets framsida och säger Becketts namn lite för högt och sen att jag har sett ”I väntan på Godot” på… på… på Stadsteatern, undrar Karl med sin snälla stämma. Nej, på Teatermagasinet i Umeå, det var två teaterpedagoger som gjorde den. Jag tror jag såg hela.
Jag skitar ned texten helt enkelt. Och varje gång Johan säger något fnissar alla, även jag. Fan, vad bra han är
När vi ska läsa känns varenda replik jag säger som en fis i rummet. Jag skitar ned texten helt enkelt. Och varje gång Johan säger något fnissar alla, även jag. Fan, vad bra han är. Karl lägger sin hand på min axel. Det här blir fint.
Hemma i Karlstad igen stirrar jag tomt ut på busshållplatsen, en försenad student försöker springa ikapp bussen. Varför tackade jag ja till det här? Jag kommer aldrig bli en Brechtexpert.
5 mars 2026
På läsningen delade Karl ut en lunta om Beckett som han har sammanställt. Jag bläddrar i den snabbt, flera texter är på engelska och luntan är minst 100 sidor. Jag tar ett djupt andetag. Jag lägger den på köksbordet, bredvid fruktskålen. Framsidan är en bild på Beckett när han stirrar som en sur gubbe på kvarteret, rakt in i mig. Jag lägger en banan över honom så att han inte ska se mig.
8 mars 2026
Någon har tagit bananen som skylde Becketts sura blick. Jag vet att jag måste läsa Karls lunta, men inte nu, jag ska … komma i form. Jag måste vara i bra form i höst. Om jag misslyckas med rollen ska de i alla fall säga ”men fan vilken fin form Olof var i ändå”. Så jag cyklar till Forshaga tur och retur.
10 augusti 2026
Jag står i köksfönstret och kollar på busshållplatsen som vanligt. Mitt huvud tänker ofta katastroftankar och brinner av oro och då är busshållplatsen en bra plats för mig att vila ögat på. Rutinen att stå här och titta på alla som väntar tills bussen kommer är rofylld. Det finns en spänning i att vänta, och det håller min förtvivlan stången.
Jag är så van att bestämma allt själv, jag skriver mina egna texter, är med i utformningen av kostym och mask och scenografi. Men nu ska jag bara skådespela. Hur gör man det?
12 augusti 2026
Om tre veckor börjar vi repa. Jag har haft ett samtal med Karl på telefon och de andra i ensemblen är ju så inkörda på att jobba med den här typen av teater. För mig blir det faktiskt första gången i HELA MITT LIV som jag spelar någon annans dramatik på en scen. Jag är så van att bestämma allt själv, jag skriver mina egna texter, är med i utformningen av kostym och mask och scenografi. Men nu ska jag bara skådespela. Hur gör man det? Tänk om jag inte lever upp till Karls förväntningar när vi arbetar. Jag måste läsa kompendiet, jag måste kolla alla filmatiseringar, jag måste lyssna på alla intervjuer Karl har gjort om Beckett.
13 augusti 2026
I dag tog jag mig igenom kompendiet. Jag är som frälst. Kompendiet är ett slags kompass genom Becketts snåriga och vildvuxna landskap. Plötsligt känner jag mig inte lika förvirrad längre. Som när man spelar tv-spel och känner sig sjukt lost vid första bossen man ska döda för att komma vidare. I början har man hybris, tror man ska klara det på första försöket, sen känns det omöjligt, sen får man ett knep från polaren, du ska skjuta bossen mellan ögonen, då dör den. Så kommer man till level 2. Och där är jag nu.
14 augusti 2026
Förlåt för att jag la en banan i ansiktet på dig, Beckett.
18 augusti 2026
Beckett var en snäll och rolig person. Karl sa det i telefon i dag. Att många tror att Beckett var en sur ångestdriven äldre herre men han var en skojare. Och snäll, gav pengar till vänner som behövde, och tvivlade på sina verk.
19 augusti 2026
Jag sitter med en servett och för den sakta över manuset, som när man lärde sig glosorna på mellanstadiet. Men det har aldrig funkat för mig att sitta still när jag ska lära mig text så jag går runt sjön vid vårt hus. En runda på fem km som de flesta på kvarteret går någon gång i veckan. Det är mycket folk i dag men medan alla andra går med mobilen i handen går jag med ett manus. Jag för servetten över mina repliker och läser högt, först Johans och sen min replik. Efter ”Pappas pengar” blev jag väldigt bra på att imitera hans underbara röst. Så där går jag runt Kroppkärrssjön, med manus i hand och pratar som Johan Ulveson.
20 augusti 2026
I dag sa jag Brecht i stället för Beckett igen. Så fruktansvärt pinsamt.
25 augusti 2026
Jag har tagit mig genom halva pjäsen. Jag kan nästan alla mina repliker och jag gillar dem. Om en vecka är det kollationering. Karl är i Paris och förbereder sig, skriver mejl hela tiden om olika filosofer, kompositörer och inspirationskällor till Beckett. Jag känner igen hans driv. Jag minns när jag var 16 och kunde allt om höjdhopp. Jag visste vilken skostorlek Patrik Sjöberg hade, jag visste vilken gata Stefan Holm bodde på trots att jag aldrig hade satt min fot i Kil. Jag visste hur man toppade formen och jag visste att ingen i hela världen kunde rubba min dröm – om att bli bäst i världen. Det handlade bara om en sak, att lägga pusslet. Och det är det jag gör med Beckett nu, Karl skickar pusselbitar från Paris och jag lägger bitarna rätt hemma i Karlstad.
1 september 2026
Klev upp tidigt. Tog morgontåget till Stockholm. På ett sätt har jag aldrig tidigare varit så förberedd inför en repstart. När vi gjort Klungan och Mammas nya kille har allt varit kaos fram till premiär. Scener har kommit och gått in i det sista. Nu kan jag nästan alla mina repliker och har läst pjäsen ett otal gånger. Men jag vet inte hur det ska låta, vilket sound, vilken stil, vilket tempo, vilket band det är jag med och spelar i.
Jag ligger i vilorummet. Marianne Mörck bodde tydligen här på teatern när hon jobbade på Orionteatern. Just nu är huvudet lugnt men om tio minuter börjar repetitionerna. Jag hör hur någon ropar mitt namn. Jag reser mig upp från Marianne Mörcks gamla säng. Jag är Olof Wretling och jag kan bara vara mig själv. Nu kör vi!
”Slutspel”, premiär 24/10, Orionteatern i Stockholm.