Som att bära en mask. Eller att ständigt spela teater. Så beskriver Keoni hur det är att leva med könsdysfori.
– Varje person man träffar ser någon annan än den man egentligen är.
Tre år har gått sedan Keoni sökte vård för första gången. I höstas meddelade könsidentitetsmottagningen i Göteborg att 23-åringen inte kunde få behandlingen hen hoppats på.
Nu står Keoni i kön till mottagningen i Stockholm.
– Jag har väntat ett år, så det är nog tre år kvar.
Keoni är inte ensam om att ha nekats vård i Göteborg. Om 23-åringen hade sökt hjälp i en annan del av landet hade livet kunnat se annorlunda ut nu.
I dag utför sex mottagningar i Sverige könsidentitetsutredningar. Målet är att ta reda på om patienten lider av könsdysfori och vilka behandlingar som i så fall kan hjälpa.
Mottagningarna ligger i Uppsala, Stockholm, Umeå, Linköping, Malmö och Göteborg.
Den sistnämnda sticker ut.
DN:s granskning visar att mottagningen i Göteborg avslog drygt 75 procent av alla remisser under förra året.
Linköping, Umeå, Malmö och Uppsala avslog mellan 3 och 10 procent. I Stockholm, där knappt 54 procent av remisserna avvisades, uppger mottagningen att det i första hand handlar om att patienterna behövt återkomma med mer information.
Vårdpersonal på samtliga mottagningar, utom den i Umeå, uppger för DN att de tar emot ovanligt många remisser från patienter som nekats vård i Göteborg.
– Praktiskt taget varje vecka har vi någon remiss därifrån. Vi har väldigt få sådana från andra håll, säger Attila Fazekas, överläkare och medicinskt ansvarig på könsidentitetsmottagningen i Malmö.
Enligt Attila Fazekas har vissa av patienterna sökt sig vidare från Göteborg efter att de fått avslag på sina remisser. Några har avvisats vid första besöket och ytterligare andra har utretts i flera år utan att erbjudas vård. Sådana fall förekommer även i Malmö – men sällan, säger överläkaren.
– Det är volymen i Göteborg jag reagerar på, säger han.
Enhetschefen på den berörda könsidentitetsmottagningen, Mia Mark, vill inte ställa upp på någon intervju. Istället kommer skriftliga svar från Per Albertsson, tillförordnad områdeschef för vuxenpsykiatrin på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
DN: Göteborg accepterade 148 av 609 remisser under förra året. Det är en betydligt lägre andel än i övriga regioner. Vad beror detta på?
”Vår uppfattning är att patienter som söker vård hos oss har en upplevelse av könsdysfori. Men den bild vi fått till oss är att vi är mer restriktiva än övriga landet, framför allt kring hur man ser på nytta för patienten i förhållande till risk med vårdinsatser”.
DN har talat med tre personer – två psykologer och en socionom – som nyligen slutat på mottagningen i Göteborg. Samtliga riktar hård kritik mot verksamheten.
– Det var som om ledningen inte trodde att det var hjälpsamt att få behandling, säger en av psykologerna.
Enligt personerna nekas vuxna patienter utredning i Göteborg av tre skäl som inte är hinder för vård i resten av landet. Det handlar om att patienten har autism, att den inte fyllt 25 eller att den identifierar sig som icke-binär – alltså varken som man eller kvinna.
– Ledningen sa inte rakt ut att det var så. Men det var så, säger en av de tidigare anställda.
En liknande beskrivning återkommer när DN talar med organisationerna RFSL och Transhälsoplattformen, som har kontakt med personer som fått avslag på sina remisser i Göteborg.
Men Per Albertsson, den tillförordnade områdeschefen på Sahlgrenska universitetssjukhuset, skriver till DN att det inte stämmer.
”Nej, dessa faktorer utgör inte på egen hand att man inte erbjuds utredning om behandling ska ges. En samlad bedömning görs av tillståndets svårighetsgrad och övriga faktorer som till exempel samsjuklighet inför ställningstagande av åtgärder”.
Keoni håller inte med om beskrivningen. Hen har anmält Göteborgsmottagningen till Diskrimineringsombudsmannen. Ytterligare tre fall där icke-binära patienter nekats vård i Göteborg utreds just nu av DO.
– Läkaren på mottagningen var väldigt tydlig med att de inte tar emot icke-binära, säger hen.
I efterhand ångrar Keoni att hen varit öppen med sin könsidentitet. Icke-binära patienter kan vilja ha olika typer av behandling och för Keoni handlar det bland annat om kvinnligt könshormon och hårborttagning.
– Om jag hade ljugit om att jag var kvinna hade jag kanske fått behandling. Men det känns ju jätteskitigt att behöva ljuga för att få vård.
För att vården vid könsdysfori ska bli mer jämlik har Socialstyrelsen tagit fram riktlinjer. De är inte juridiskt bindande, utan fungerar som rekommendationer. I riktlinjerna står att patienter inte får nekas vård enbart på grund av att de är icke-binära, att de har autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser.
Men enhetschefen för könsidentitetsmottagningen i Göteborg, Mia Mark, är kritisk till rekommendationerna.
”Jag känner mig väldigt ensam i mitt synsätt…”, skrev hon i höstas i ett mejl till Socialstyrelsen, vilket tidningen Ottar tidigare rapporterat om.
Mia Mark var med i gruppen som utformade riktlinjerna, men valde att hoppa av innan arbetet var avslutat. I sitt mejl till myndigheten nämner hon flera exempel på områden där hennes synpunkter varit ”obekväma och oönskade”.
Det handlar om hur vården ska förhålla sig till samvariationen mellan könsdysfori och autism. Om unga vuxna. Och om behandlingen av icke-binära.
I slutet skriver Mia Mark att hon vill att det ska stå i Socialstyrelsens publikation att hon ingick i gruppen från början, men valde att lämna den av etiska skäl.
Så hur förhåller sig mottagningen i Göteborg till riktlinjerna?
Per Albertsson, tillförordnad områdeschef på Sahlgrenska universitetssjukhuset, svarar.
”Medicinska riktlinjer är i grunden rekommendationer som fungerar som kliniskt kunskapsstöd för vårdpersonal. Samtidigt måste medicinska bedömningar göras på varje enskild patient”.
Det är Socialstyrelsen som avgör vilka mottagningar som får bedriva högspecialiserad vård av patienter med könsdysfori. Myndigheten känner till att ”det finns frågor” kring bedömningarna i Göteborg, säger enhetschefen Anders Berg.
– Det är något vi har en pågående dialog om. Det är en signal om att det finns mer att göra för en jämlik vård.
På senare år har transpersoner som ångrat ingrepp fått stort utrymme i medierna. En av vårdens grundpelare är principen att inte skada.
Så är det inte bra att vara försiktig?
– Det är alltid viktigt att – utifrån individuella förutsättningar – väga behandlingens nytta mot riskerna. Samma avvägning är grundläggande i myndighetens arbete med nationella riktlinjer, säger Anders Berg.
Han beskriver Mia Marks avhopp som ”olyckligt”. Samtidigt betonar han att ett hundratal andra personer med lång erfarenhet av könsdysforivård deltagit i arbetet med riktlinjerna.
– Rekommendationerna återspeglar både vetenskap och beprövad erfarenhet.
Transpersoner har sämre psykisk och fysisk hälsa än övriga befolkningen. De tidigare anställda på mottagningen i Göteborg säger till DN att bemötandet av patienterna förlänger deras lidande.
Den tillförordnade områdeschefen, Per Albertsson, skriver att ”det är beklagligt om patienterna upplever det så”.
”Vår grundinställning är att vi alltid vill minska lidande om vi kan och framför allt aldrig skada patienterna”.
Keoni ger inte mycket för svaren. Hen beskriver rädslan för att patienter ska ångra könsbekräftande behandling som överdriven.
– Min upplevelse är tvärtom – att människor mår betydligt sämre av att inte få vård.
Själv funderar 23-åringen på att söka vård utomlands. Väntetiden till ett första besök i Stockholm är svår att stå ut med.
– Jag känner att min ungdom rinner ifrån mig. Jag är livrädd för att bli mer maskulin, säger Keoni.
Fakta.Detta är könsdysfori
￭ Könsdysfori innebär ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen, som orsakas av att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten, enligt Socialstyrelsens definition.
￭ För att en person ska kunna få könsbekräftande vård – som exempelvis operationer eller hormonbehandling – krävs en könsidentitetsutredning.
￭ Utredningen görs på en av de sex mottagningar i landet som bedriver högspecialiserad vård vid könsdysfori.
￭ Väntetiderna för att få påbörja en utredning är långa. Patienterna som kom på nybesök 2025 hade i genomsnitt väntat i 2,5 år.
Källa: Socialstyrelsen