Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På de svartvita reklambilderna syns stiliga män i tidiga medelåldern som lär sina vackra gossebarn det borgerliga livets väsentligheter. De spelar schack, seglar och gör läxorna tillsammans. Det är först när man ser sloganen under bilden som det går upp för en vad som saluförs. You never actually own a Patek Philippe. You merely look after it for the next generation.
Den ikoniska reklamkampanjen för världens kändaste lyxklockmärke lanserades med stor framgång på 1990-talet. Reklamen spelade på drömmen om den moderna adeln: förmögenhet, lyckligt familjeliv, arv, framgång och god smak. Med en Patek på handleden skulle allt detta kommuniceras diskret, men tydligt. Klockan var inte en tidsvisare, utan en socialt utmärkande statussymbol.
Jag kommer att tänka på denna historia när jag bevittnar AI:s intåg i litteraturen. Den prisade romanen ”C’était ça ou mourir” av haitisk-kanadensiska författaren Thélyson Orélien har anklagats för att vara skriven av AI. Det kanadensiska förlaget har avbrutit samarbetet efter att en extern utredning gett visst stöd till anklagelserna (New York Times, 21/10).
Romanens verkshöjd kan uppfattas som ett skrämmande tekniskt språng som hotar författares levebröd. Men litteraturen skulle knappast vara den första bransch att konfronteras med ny teknik som kan framställa dess ”produkter” billigare, snabbare och mer automatiserat. Kan man då sia något om dess framtid genom att blicka mot historiska exempel?
Klockindustrin är ett sådant. Under stora delar av 1900-talet hade Schweiz intagit en dominerande position inom det internationella urmakeriet. I hundratals år hade de schweiziska mästarna – skolade av varandra i generationer – uppfunnit och bibehållit kunskap kring urverkens minsta detaljer. En fin schweizisk klocka höll således tiden med några sekunders precision per dygn. Mekaniska urverk tillverkade på andra håll kunde diffa tiofaldigt mer.
Men efter andra världskriget hade japanerna bestämt sig för att krossa den schweiziska hegemonin. Efter idogt arbete kom genombrottet i slutet av 60-talet: japanerna lanserade kvartsuret – ”batteriklockan” – och kortslöt hela klockindustrin.
Snart därefter kunde klocktillverkare för en bråkdel av kostnaden producera ur som var 100 gånger mer precisa än standardmekaniska klockor. Den så kallade ”kvartskrisen” kom att nästan förinta den schweiziska klockindustrin. Branschen krympte till en tredjedel från 70- till 90-talet och stod med ena foten i graven.
Det var då schweizarna svängde. Mekaniska klockor kunde inte konkurrera med kvartsur med avseende på funktionalitet eller pris. En central strategi blev att i stället marknadsföra den mekaniska klockan som en lyxvara: ett under av mänskligt hantverk, tradition, romantisk estetik och smakfull design.
När Patek-kampanjen lanserades var den således den logiska slutpunkten för en marknadsstrategi som utvecklades för att slå tillbaka ett tekniskt genombrott som hotade industrin.
Nu är litteratur inte klockor, men även här kan ny teknik slå mot traditionellt hantverk och kunnande. Om man föreställer sig att utvecklingen med AI kommer att påverka litteraturbranschen på samma sätt som kvartsuret påverkade klockindustrin ser jag tre möjliga framtidsscenarion.
I det fallet kan författare komma att anamma schweizarnas strategi och marknadsföra människoskriven litteratur som genuint hantverk, äkta vara
I det första börjar företag använda AI för att massproducera den sortens mallade litteratur som är enklare att återskapa. Språkmodeller genererar text utifrån sannolikheter. Det innebär att tekniken lämpar sig väl för att producera skönlitteratur som följer etablerade mönster, förutsägbar dramaturgi och gängse genrekonventioner. På massmarknaden kan detta vara närmast önskvärt.
Kanske bryr sig inte en läsare som plöjer en deckare i avkopplingssyfte om det är en människa eller en maskin som har skrivit texten. I det fallet kan författare komma att anamma schweizarnas strategi och marknadsföra människoskriven litteratur som genuint hantverk, äkta vara, kanske till och med dyr lyx. Då blir litteraturen mer nischad mot en ”snobbigare” publik. Kanske anammar somliga boken som en identitetsmarkör i ännu högre grad. Det är sannolikt att litteraturen i så fall skulle anta en mer experimentell och höglitterär form, för att markera avstånd mot AI-genererad masstext.
Ett annat scenario är att människoskrivna verk slutar massproduceras, och istället trycks i begränsade upplagor som säljs som konstverk (eller exklusiva klockor) på auktion. I det fallet är det lätt att se litteraturen riktas mot välbärgade mecenater; förmöget affärsfolk och tech-adel. För sådana lär innehållet i dessa hypotetiska verk vara av mindre intresse; det är investeringsvärdet som är viktigt. Den utvecklingen hade inneburit att den människoskrivna litteraturen blir helt kulturellt irrelevant.
Alternativt kan man fundera över vilken sorts litteratur personer som Peter Thiel, Elon Musk eller Mark Zuckerberg – dessa vansinniga megalomaner – kan tänkas stödja. Saker som tangerar deras intresse för antikrists återkomst eller den västerländska civilisationens undergång på grund av ”suicidal empati”? Det publicerade materialet hade med det fått en kraftig slagsida mot politiskt och filosofiskt vanvett.
Det tredje scenariot är i så fall mer hoppingivande. Det senaste året har flera reportage publicerats om ungdomars nyväckta intresse för mekaniska klockor, cd-skivor och annan äldre teknik. Det vore inte utan ironi om den första generationen som växt upp med smartphones och smartklockor också blir den första att ta avstånd från tekniken. Om denna idéströmning sträcker sig till övriga aspekter av livet kan frånvaron av en besjälad upphovsperson bakom kulturella produktioner komma att upplevas som frånstötande. Agens och vilja är i så fall inte bara abstrakta ord, utan fundamentet för att man ska ta en text på allvar. Då är inte bara texten viktig, utan även intentionen bakom.
Det vore i sanning en poetisk utveckling om uppkomsten av en kapabel digital skapare skulle stärka suget efter mellanmänskliga möten och traditionens hopbindande väv.
Läs mer:
Efter uppmärksammad studie – är den mänskliga författaren död nu?
Johanna Frändén: Här finns högergodis så det lär räcka fram till halloween