Sedan i somras vill den svenska regeringen att ukrainska platsnamn som Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl ska skrivas med mer ukrainskinfluerad stavning: Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl. Språkrådet och public service har hakat på, men dagspressen försvarar ännu svensk språktradition. Den breda allmänheten verkar inte heller förtjust i tanken på att anpassa sig till utländskt bruk, men på sikt är nog slaget förlorat.
Grundtanken var god, som de brukar vara: regeringen ville ju stötta Ukrainas försvarskamp mot Ryssland. Enligt UD:s pressmeddelande i juli kunde de gamla svenska namnformerna Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl ”kopplas till rysk stavning” medan Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl ”motsvarar de ukrainska namnformerna.”
Det är, i bästa fall, ett spelat missförstånd. Skälet till att dessa namnformer används i Sverige är ju att de är etablerade svenska former, oavsett hur de uppstått och oavsett hur de skiljer sig från lokalt bruk. Svenskan är full av liknande fall, från Casablanca och Hebron till Aten och Neapel.
Så fungerar alla språk, av det enkla skälet att de är något mer än bara ljud- och skriftsystem för att härma andras läten. De är historiskt formade, de bär kulturer – och det är en bra sak.
Den svenska språkvården är vanligen stillsamt palliativ, men ibland får språkdoktorerna ett ryck och går full Macchiarini.
Var tanken att vi skulle skriva Kyjiv, men fortsätta säga Kiev?
En sådan episod inträffade i september, när det vanligtvis utmärkta Språkrådet, vid Institutet för språk och fornminnen, slöt upp bakom förändringskraven. Rådet gick i själva verket längre och förordade standardiserad translitterering för ”alla ukrainska ort- och personnamn”. (Två framstående undantag: Krim, som annars vore Krym, och Ukraina, som slipper stavas Ukrajina.)
Om din bokhylla pryds av ett tummat exemplar av ”Döda själar” har du alltså inte längre, enligt Språkrådet, läst en klassiker av Nikolaj Gogol. Nu heter han Mykola Hohol.
Till skillnad från regeringen verkar Språkrådet dock ha insett att svenska ord inte bara förekommer i pressmeddelanden. De måste också kunna uttalas.
Var tanken att vi skulle skriva Kyjiv, men fortsätta säga Kiev? Eller föreställde man sig att nya uttal skulle uppstå spontant: Odessa rimmar på hjässa, Odesa rimmar på nesa? Skulle även uttalen hämtas från Ukraina?
Ingen visste, men Språkrådet skred så småningom in och gjorde ett tappert försök att lösa frågan. Sedan en tid har man uppdaterat sin hemsida med uttalshandledningar, där svenska folket bland annat uppmanas gå in på engelskspråkiga Wikipedia för att träna med ljudfiler som demonstrerar hur namnen låter på ukrainska.
Går det att föreställa sig en tydligare illustration av hur illa förankrad namnändringen är i det existerande svenska språket?
Efter Språkrådets omsvängning valde både SVT och SR att anpassa sig till regeringens linje, men allmänheten förblir av allt att döma både motsträvig och ointresserad. Undantaget vissa särpräglade nörd- och yrkeskategorier tycks knappt en människa ha tagit förändringen till sitt hjärta, och suget efter att lära sig ukrainska uttal förefaller obefintligt.
Pröva själv. Om du hugger tag i en slumpvis vald förbipasserande och ber henne namnge det kärnkraftverk som havererade 1986 kommer svaret i hundra fall av hundra vara ett förvånat ”Tjernobyl?” Du kommer inte att få höra ett ”Tjornobyl” med ukrainskt uttal från engelska Wikipedia.
Men det är nog kört ändå för våra gamla glosor
De bibliotek som har flyttat ”Döda själar” från G till H torde kunna räknas på handens fingrar, och de låntagare som spontant letar i H-hyllan – ja, de kan nog räknas på fotens fingrar.
Detta beror inte på att allmänheten anfäktas av proryskhet och putinism. Tvärtom visar mätningar gång på gång att svenskarna stödjer och hyllar Ukrainas kamp mer än något annat EU-land. Vanligt folk tycks helt enkelt inte uppfatta, eller acceptera, den politiskt konstruerade motsättningen mellan att skicka vapen till Ukraina och att uttala Odessa likadant som mamma och mormor gjorde.
Men det är nog kört ändå för våra gamla glosor. I tryckt press, där språkets integritet ofta tas på större allvar än i pratmedia, har motståndet inte upphört. Det är fint. Men när nu regeringen, myndigheterna, Språkrådet, radion och televisionen alla driver samma linje lär murvlarna förr eller senare krokna.
Och när medierna väl ger efter fastnar förändringen, även om nästan ingen ville ha den.
Exempelvis: Belarus, som numera är helt normaliserat trots att alla svenskar utom de yngsta fortfarande tänker Vitryssland, och trots att namnformens långa U passar vårt språk som prinskorv passar prinsesstårta.
Det verkar därför troligt att vi om några år lydigt kommer säga Tjornobyl, Odesa och Mykola Hohol, samtidigt som vi inom oss hör Tjernobyl, Odessa och Nikolaj Gogol.
Trist. Men en liten ljusglimt är i alla fall att Sveriges offensiva språkpolitik vid det laget helt säkert har återfört Donbas i ukrajinsk ägo.
Läs mer:
Aron Lund: Sverige behöver ett nationellt kunskapscentrum om Mellanöstern
Aron Lund: Diktaturerna dominerar snart världen – vi måste lära oss att förstå hur de tänker