Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Just nu pågår någon sorts blame game i regeringsbildningsprocessen.
Magdalena Andersson (S) och Amanda Lind (MP) pekar på talman Andreas Norlén – och kallar beslutet att på tisdag lägga fram Elisabeth Thand Ringqvist (C) i en statsministeromröstning för ”anmärkningsvärt” (TV4 29/10).
Statsminister Ulf Kristersson (M) menar i sin tur att ”misslyckandet är helt Magdalena Anderssons ansvar”. Simona Mohamsson (L) skriver på X att S-ledaren är så rädd för riksdagen att den nu får rösta om C. Och källor inom Centern beskriver läget som bisarrt.
Hur vore det om alla inblandade i stället plockade fram en stor portion ödmjukhet?
För hur man än vrider och vänder på det är det inte talmannen som agerar mest anmärkningsvärt i den här processen – att påskina det är absurt.
Bakgrunden till beslutet ska vara att både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson vägrat att ta på sig sonderingsuppdraget (Expressen 29/10). Sannolikt för att båda tror att de kommer att misslyckas i det här skedet. Och om Thand Ringqvist inte blir statsminister nästa vecka, vilket knappast kommer att ske, går sonderingsturen snart vidare till Kristersson – vars tilltänkta regeringsunderlag samlar färre än 175 mandat och således kommer att förlora en eventuell votering.
De traditionella blocken är inte i närheten av att kunna bilda regering.
Då återgår vi till frågan om och hur Magdalena Andersson kommer att lyckas samla de partier som betraktar henne som sin statsministerkandidat. Hon borde fokusera mer på det, och mindre på talmannen.
För till syvende och sist kokar allt ner till det stora problemet i svensk politik: Det finns ingen tydlig värdegemenskap i riksdagen som har en majoritet av väljarna bakom sig.
För det är inte bara Tidölaget som inte lyckas skrapa ihop 50 procent.
De rödgröna partierna – S, V och MP – har knappt 43. De borgerliga – M, KD, L och C – drygt 38.
De traditionella blocken är alltså inte i närheten av att kunna bilda regering.
Det öppnar för oheliga allianser – oavsett om man tittar åt höger, vänster eller den mitt som Thand Ringqvist hoppades på. Men fram till nu har partierna avvaktat. Norlén motiverade till och med torsdagens beslut med att många gjort uttalanden om att det kommer att krävas några misslyckade statsministeromröstningar innan det kan börja röra sig.
Vad som händer på den fronten framöver återstår givetvis att se. I dagsläget går det inte att utesluta att det kan komma att bli ett extra val.
Men på vägen dit bör partierna hålla sig för goda för att peka finger åt Andreas Norlén. Det är inte han som står i vägen för nästa regeringsbildning.
Läs mer:
Susanne Nyström: Så får vi samhällsbärarna att sprida sig över landet
Susanne Nyström: De fruktansvärda siffrorna talar sitt tydliga språk
Susanne Nyström: Har ni tänkt på att bibliotekarien i Strömstad kanske gjorde rätt?