Ragle Gumms tillvaro blir allt märkligare. Han tror sig leva ett rätt normalt liv men det är något som inte står riktigt rätt till. Ibland byts saker ut mot ord – där en vas stått finns en papperslapp där det står ”vas.” Snart börjar detsamma hända med dörrar, kiosker, ja, till och med fabriksbyggnader och motorvägar. Villrådig kring vad han ska göra med lapparna samlar han dem i en plåtburk.
Vi befinner oss i den amerikanska författaren Philip K Dicks märkliga värld – närmare bestämt i ”Time out of joint” (1959), en roman som ibland ses som förlaga till filmen ”The Truman show” från 1998. Filmen – med skådespelaren Jim Carrey – når kulmen när huvudpersonen inser att det han trodde var verklighet bara är kulisser och skådespel. Han har i själva verket helt ovetandes varit huvudperson i en tv-serie. I Dicks roman är avsikten inte att göra bra tv utan att få huvudpersonen att hjälpa till i ett krig han inte ens vet pågår. Verkligheten är en fiktion. Fiktionen upplevs som verklighet.
Problemet hur vi ska veta vad som är sant och verkligt har följt oss genom den västerländska historien
Dicks roman, som alltså är närmare 70 år gammal, får fatt på något som präglar vår vardag sedan ett par decennier och som blir särskilt uppenbart vid politiska val. Vad av allt som rullar förbi oss på olika plattformar är riktigt och sant och vad är en fiktion konstruerad i politiska eller kommersiella syften?
På vilket sätt verklighet och fiktion hänger ihop utgör ett återkommande tema i många amerikanska romaner. Men temat har rötter långt tillbaka, ända till Platons grotta, där människorna sitter fastkedjade och ser ett skuggspel som är den enda verklighet de känner till. När de pratar om ”verkligheten” är det en iscensatt verklighet. Skulle de släppas ut i ljuset utanför grottan skulle de inte bara bländas utan också vara övertygade om att det är just ett bländverk de ställs inför och att det är skuggspelet de levt med som utgör den sanna verkligheten.
Problemet hur vi ska veta vad som är sant och verkligt har följt oss genom den västerländska historien. Men under andra halvan av nittonhundratalet tycks amerikansk litteratur och kultur bli rent av besatt av frågan. Detta sker parallellt med att lagren av fiktion i samhället blir allt tjockare och möjligheterna till manipulation alltmer överväldigande. ”Time out of joint – liksom andra av Dicks romaner såsom ”Do androids dream of electric sheep?” (1968) – den senare förlaga till den ikoniska filmen ”Blade runner” (1982) – är både symptomatiska och stilbildande.
Varken sanning eller verklighet har stått högt i kurs i USA under det senaste decenniet
Under dessa decennier undersöker en stor mängd litterära texter fiktionens roll i verkligheten. Efter Dick följer författare som William S. Burroughs, Thomas Pynchon, Paul Auster, William Gibson och Don DeLillo. I denna postmoderna litteratur står eviga filosofiska frågor på spel i relation till en västvärld som i snabb takt blir alltmer komplex. Platons skuggspel har bytts ut mot avancerad kommunikationsteknik. Vad kan vi egentligen veta säkert?
Inför höstens amerikanska mellanårsval kan den postmoderna litteraturen hjälpa oss förstå den politiska och kulturella dynamiken i det märkliga landet i väst. Varken sanning eller verklighet har stått högt i kurs under det senaste decenniet. Historien skrivs om framför våra ögon och vi förväntas acceptera utsagor som står i skarp kontrast till det vi tycker oss se med våra egna ögon. Nu är det Donald Trump som springer runt och sätter papperslappar på sitt modellbygge: the American Gulf, Lake America, kanske till och med Ocean of the Americas eller Trump Ocean.
Språket har en väldig makt. Det hjälper till att identifiera och kategorisera verkligheten. Det hjälper oss att tänka och förstå saker men begränsar också vad vi kan tänka och vad vi kan förstå. Det påverkar vår minnesfunktion och vad vi kan föreställa oss, vår empati och vår förmåga att tänka konstruktivt.
I Paul Austers klassiska New Yorktrilogi (1985-1986) följer vi huvudpersonens desperata kamp för att få grepp om språket och en verklighet som håller på att gå i bitar: ”När saker och ting var hela kände vi oss säkra på att orden kunde uttrycka dem.” Men i takt med att hans tillvaro krackelerar tappar språket sin tydliga referenspunkt. ”Våra ord motsvarar inte längre världen.” Vare sig vi vill eller inte talar vi därför numera osanning och ”förvrider det vi försöker förmedla” (min övers.).
Var finns ljuset, kan vi undra tillsammans med Austers huvudperson där han irrar runt, alltmer vilsen, på New Yorks gator
Austers roman gestaltar inte bara insikten om språkets betydelse utan åskådliggör också en återkommande nostalgi i det sena nittonhundratalets litteratur. Denna nostalgi föds ur en föreställning om att det funnits en tid då språket verkligen motsvarat verkligheten, en tid i vilken sanningen kunde förmedlas utan förvrängningar. Frågar vi Platon finns sanningen och verkligheten, men bara där ute i ljuset.
Utmaningen är att få de som sett sanningen och verkligheten att återvända till och åter vänja sina ögon vid mörkret så att de kan leda de vilseledda rätt. Men Austers huvudperson blir alltmer osäker på om det ens finns något ljus längre. Var finns det, i så fall, kan vi undra tillsammans med honom där han irrar runt, alltmer vilsen, på New Yorks gator. Hur ska vi kunna förstå det som händer och sker omkring oss när allt tycks vara mörkt?
I dag, i mitten av 2020-talet, kan vi vara nostalgiska över nostalgin. Det var sannerligen en osäkrad tillvaro som präglade slutet av det förra århundradet. Vi hann knappt med i våra egna teknologiska framsteg, internets intåg i människors vardag, de multinationella företagens dominans och våra känslors förvandling till handelsvaror, för att nämna några av alla fenomen som redan då tävlade om att göra individer vilse i verkligheten. Det gick fort då men det går ännu fortare nu.
Snart börjar han också känna sig både övervakad och förföljd. Är han det eller håller han på att bli paranoid?
”Jag är ingen,” skulle kanske den svenska titeln vara på Patrick Flanerys ännu ej översatta roman ”I am no one” från 2016. Utan uppenbar anledning börjar lådor innehållande utskrifter av huvudpersonens alla telefonsamtal och all onlineaktivitet, från hans sökningar till privata meddelanden till bankhistorik, levereras till hans dörr. Snart börjar han också känna sig både övervakad och förföljd. Är han det eller håller han på att bli paranoid? Han blir alltmer osäker på sitt eget omdöme liksom på världen som han upplever den.
Gradvis undergrävs hans jaguppfattning. Är det ”ingen” som förföljer honom eller är det han själv som är ”ingen”? Vad krävs för att hans ”hjärnas teater ska upphäva sin misstro mot filmen som projiceras på dess interna skärm, i fiktionen – är det fiktion? – som biografmaskinisten har valt av de rullar han haft till sitt förfogande. Fiktion eller dokumentär?” (min övers.).
I dag står vi inför en verklighet vi får allt svårare att sätta ord på samtidigt som populistiska och auktoritära krafter satt i system att beskriva den åt oss. Alltmer tendentiösa, ibland monstruösa, bilder av hur verkligheten är beskaffad skapar inte bara vilsenhet utan aggression, polarisering och konspirationsteorier. Särskilt i USA har det blivit en del av en politisk strategi att inte bara ljuga utan med flit sabotera vår möjlighet att överblicka och förstå vad som sker omkring oss. Vad händer med vår tilltro till oss själva och varandra i en tillvaro i vilken vi tycks kommunicera oupphörligt utan att nå fram till varandra?
Utan verktyg för att göra en politisk analys gräver Dicks, Delillos och de andra författarnas huvudpersoner allt djupare ner i ett konspiratoriskt tänkande
Litteraturen kan lära oss en hel del om hur det amerikanska idealet om individens autonomi och frihet utmanas av en alltmer komplex värld. Känslan av förlorad kontroll förstärks hos de som haft möjligheten att anamma föreställningen om jaget som autonomt och fristående från kulturella, ekonomiska och politiska krafter. Detta förklarar varför tematiken är relativt frånvarande hos kvinnliga eller rasifierade författare och så stark bland vita och manliga.
Utan verktyg för att göra en politisk analys gräver Dicks, Delillos och de andra författarnas huvudpersoner sig allt djupare ner i ett konspiratoriskt tänkande
I den mån dessa romaner erbjuder en väg ut från senmodernitetens labyrinter är det huvudpersonernas förmåga att navigera i de korrumperade och manipulativa landskap de befinner sig i. På så sätt räddas inte bara hjälten utan just det individbegrepp som präglat USA sedan dess födelse.
Donald Trump är inte ute efter dig eller mig men han är helt klart ute efter vår förståelse av verkligheten
Men känslan av akut kontrollförlust är inte längre förbehållen ensamma fiktiva vita män. Även de av oss som alltid varit plågsamt medvetna om att vi inte kan stå över kultur, ekonomi och politik måste nu navigera en ny och alltmer akut nivå av verklighetsförvrängning. Då är det bra att påminna sig att till skillnad från i romanerna är ingen nödvändigtvis ute efter just mig och det är inte heller jag, ensam, som kan lösa problemen.
Donald Trump är inte ute efter dig eller mig men han är helt klart ute efter vår förståelse av verkligheten. Hans hela projekt är uppbyggt kring uppenbara osanningar samtidigt som han menar att han är den som ser igenom de konspirationer som ”den liberala eliten” eller ”illegala immigranter” kokat ihop. Den moderna amerikanska litteraturen vittnar om att denna paranoida föreställningsvärld inte är ett extraordinärt eller ens särskilt nytt fenomen utan symptom på en verklighet som länge varit i gungning. Snart får vi veta om de lapparna i Donald Trumps plåtburk lyckats skapa de amerikanska väljarnas verklighet.
Frida Beckman är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.