Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Inget nytt under solen – vi har hört och sett det förut.
I september 1938 gav sig Adolf Hitler på det nya lilla gränslandet Tjeckoslovakien, efter första världskrigets slut en internationellt erkänd stat där sedan urminnes tider en tysk minoritet levde. I det så kallade Sudetenland fanns drygt 3 miljoner tyskar, nära 25 procent av statens befolkning. Den stora majoriteten bestod av slaviska tjecker och slovaker.
Men Hitler ansåg minoriteten diskriminerad och undertryckt och hotade med att införliva den i Stortyskland, om nödvändigt med ett krig som ingen annan ville ha.
Den tidens – europeiska – stormakter ville rädda freden genom att blidka Hitler. I största hast bjöd Storbritannien, Frankrike och Italien (Mussolini) in honom till samtal i München. Däremot inte Tjeckoslovakien: mötet skedde över huvudet på den stat det gällde. Medan de tre stora tillsammans med Hitler satt vid ”förhandlingsbordet” fick Prags representanter som skolpojkar sitta i ett angränsande hotellrum och bita på naglarna i väntan på resultat.
Det meddelades som diktat – Sudetenland skulle omedelbart avträdas till Hitler. Med det förklarade han sig nöjd, fler anspråk än så hade han inte. Även fredsmäklarna var nöjda. ”Ett gräl i ett fjärran land mellan människor som vi inte vet någonting om”, var den brittiske premiärministern Neville Chamberlains lika cyniska som chauvinistiska ord. Eftervärlden skulle fördöma dem som värsta sortens eftergiftspolitik (appeasement), en inbillad fred som i Europa öppnade dörren till ett andra världskrig.
Mindre än ett halvår efter München ockuperade Hitler resten av Böhmen-Mähren medan Slovakien förvandlades till en klerikalfascistisk lydstat. Det aldrig tillfrågade Tjeckoslovakien hade styckats och upphört att existera. ”O nás, béz nás (om oss, utan oss)” – ännu i dag minns varje tjeck katastrofen och hur hans land förråddes.
I dag skulle Ukrainas Volodymyr Zelenskyj inte ha några svårigheter att känna igen sig.
Sudetenland skulle omedelbart avträdas till Hitler. Med det förklarade han sig nöjd, fler anspråk än så hade han inte. Även fredsmäklarna var nöjda.
Fast sedan 1938 har världen dramatiskt krympt, därmed paradoxalt nog blivit större: av dåtidens europeiska problem och proportioner har blivit samtidens globala, av det lilla Sudetenland det stora Ukraina, av München och Prag, Kiev och Moskva. Ännu viktigare är att Münchens tre stora sjunkit ner i lokal betydelselöshet, ersatta av långt mäktigare Ryssland, Amerika och Kina som ser Europa och Ukraina som helt ointressanta – inte mer än spelbrickor lämpade att staka ut deras inbördes maktsfärer.
Och ännu en gång över huvudet på de direkt drabbade.
I den nya världsordning som i rasande takt håller på att växa fram är Europa utan vänner. Kontinenten har spelat ut sin historiska roll när de globala tre stora är ense om att EU bör styckas upp, medlemsstaterna spelas ut mot varandra, när krav ställs på europeiskt territorium (Grönland), att EU:s rika inre marknad erövras och den europeiska industrin slås ut medan Ukraina – dagens Sudetenland – inte ses som en suverän stat, än mindre nation, i stället som ryssar påtvingade en falsk identitet.
Europa? Ett maktlöst hinder på vägen till den nya världsordningen. Ukraina? Knappt möjligt att ens hitta på kartan. Skulle vi bli föremål för en ny ”Münchenöverenskommelse” så ännu en gång helt utan vår medverkan.
Det borde inte förvåna någon.
Vad som redan gäller är enbart ”hårda” data: att förfoga över våldskapital, kärnvapen, divisioner och kanonmat, kapital- och produktionskapacitet, olja, el, sällsynta jordartsmetaller, mängder av fängelser och en allsmäktig polisapparat. Vårt Europa är hopplöst på efterkälken med bara ”mjuka” data som demokrati och välfärd, men som i den nya ordningen inte räcker långt.
För inte länge sedan var Amerika på vår sida. Amerika styrde ensamt världen och klädde sina intressen i ”make the world safe for democracy”. Men Amerika har inte kraft och råd längre, Donald Trump tar inte ens ordet i sin mun: som i Kina och Ryssland handlar det i stället om affärer, potentiella marknader och ”deals” som ska ersätta liberal ordning och internationell pluralism.
I den nya världsordning som i rasande takt håller på att växa fram är Europa utan vänner.
Det sker när Europa riskerar att falla itu. Storbritannien har redan slängt in handduken, Frankrike brinner och Tyskland förlamas av vad som uppfattas som det egna förflutnas illavarslande återkomst. Här talas inte med en utan flera röster, saknas kapitalresurser och gemensam försvars- och utrikespolitik. Vi kan inte ens hjälpa Ukraina med mer än växelpengar och knallpulver.
I det dystraste av scenarier är Ukraina bara förrätten i angreppet på Europa; som i fallet Tjeckoslovakien 1938 skulle varje vapenvila eller kompromiss bara vara en tillfällig paus innan det blir dags för huvud- och efterrätt. En måltid som Donald Trump, Xi Jinping och Vladimir Putin lagar till som kockar.
Alltså ett slags modernt München i gigantisk skala.
En alltför fatalistisk uppfattning?
Skulle historien verkligen upprepa sig? Men den handlar ju ändå om oss bristfälliga, oförutsägbara människor och saknar solurets eller metronomens lagbundenhet. På sin höjd kan historien likna vad den inte är identisk med.
Kanske vore det en tröst.
Den som lever får se.
Läs mer:
Richard Swartz: Vår svenska krona är på väg mot botten igen