Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Storfilmen om Charles de Gaulle under andra världskriget – två delar på sammanlagt nästan sex timmar – har blivit en succé i Frankrike, och det är lätt att förstå. Berättelsen om den egensinnige franske generalen, som först var helt ensam om att mana till kamp mot Hitlers ockupation av Frankrike och sedan gick i spetsen när Paris befriades, är en fransk hjältesaga ur verkliga livet. För en tid sedan såg jag den avslutande delen, som i dagarna gått upp på svenska biografer, i en fullproppad parisisk salong. När eftertexterna började rulla blev det stormande applåder.
Filmen är välspelad och bygger på ett smart manus, men jublet i Paris säger också något om dagens Frankrike. Det splittrade, skuldtyngda landet behöver något att vara stolt över och vad kan passa bättre än en modig och tjurskallig fransk general som avskydde Hitler, misstrodde både USA och Storbritannien och aldrig gav upp kampen för den franska republikens självständighet?
Sommaren 1940 dömdes de Gaulle till döden av det franska styret i Vichy, som samarbetade med den tyska ockupationsmakten. I dag hävdar till och med Marine Le Pen, ledare för ett parti som grundades av människor som hyllade regimen i Vichy, att hon vill vara de Gaulles efterföljare. Så kan det gå när extrema högernationalister skriver om historien. Det är skönt att den franske motståndsledaren inte vet vilka som omfamnar honom i dag.
Det splittrade, skuldtyngda landet behöver något att vara stolt över och vad kan passa bättre än en modig och tjurskallig fransk general?
Filmberättelsen om de Gaulle bygger i huvudsak på den brittiske historikern Julian Jacksons hyllade bok, men den franske tidigare diplomaten Antonin Baudry är manusförfattare och han har tagit sig vissa dramaturgiska friheter. En del repliker låter till exempel för bra för att vara sanna och två helt påhittade figurer har fått små, men viktiga roller.
Kritiken mot USA ges också stort utrymme. President Roosevelt framställs som en opålitlig, kallhamrad maktspelare och USA:s planer på att införa militärstyre i Frankrike efter andra världskriget överdrivs. Flera andra små stick mot USA väcker jubel på biograferna i Paris, men tänker någon på de tiotusentals unga amerikanska soldater som stupade när de hjälpte de Gaulle att bli av med Hitlers trupper? Den franska självbilden är ibland påfrestande uppblåst.
Filmen handlar inte om Europapolitik, men den som kan sin EU-historia begriper ett inlindat kritiskt budskap. Under några korta sekvenser dyker Jean Monnet, mannen som uppfann den metod för europeiskt samarbete som fortfarande ligger till grund för EU, upp på vita duken. Han framställs verkligen inte som en fransk förgrundsfigur, utan som en viljelös, svag och ganska fjantig person. Mycket kan sägas om Monnet, men ingen som kände honom har någonsin beskrivit honom som undergiven. Tvärtom verkar han ha varit sällsynt målinriktad och handlingskraftig.
Monnet och de Gaulle samarbetade dessutom under en kort period efter den tyska invasionen av Frankrike under försommaren 1940. I krigets slutskede hade Monnet också en viktig roll när en enad fransk provisorisk regering upprättades, i vilken både han själv och de Gaulle ingick. Det råder alltså inget som helst tvivel om att Monnet avskydde nazisterna och deras franska medlöpare. Han försökte och lyckades ibland göra motstånd, men i Baudrys film framställs han som ett obetydligt skrivbiträde.
Sant är samtidigt att de Gaulle ogillade Monnets europeiska modell. Den franske motståndshjälten drömde om ett starkt Europa, men ville att samarbetet skulle bygga på suveräna nationalstater med bibehållen vetorätt i alla frågor och Monnets överstatliga institutioner kallade han för ”byråkraternas välde i Bryssel”. När de Gaulle valts till Frankrikes president accepterade han ändå det franska medlemskapet i EEC, eftersom han ansåg att det låg i Frankrikes intresse. Han var en ideologiskt ståndaktig, men samtidigt pragmatisk president och applåderna efter filmen om de Gaulle visar att han numera betraktas som något av ett nationalhelgon.
I dag hävdar Marine Le Pen, ledare för ett parti som grundades av människor som hyllade regimen i Vichy, att hon vill vara de Gaulles efterföljare.
Men Monnet har aldrig upphört att vara en kontroversiell person i sitt eget hemland. När han på ålderns höst ville skänka bort sin stora dokumentsamling till någon institution i Frankrike var det ingen som nappade och den hamnade i stället i Schweiz. I slutet av 1980-talet flyttades Monnets kvarlevor till Panthéon i Paris, vilket innebar att han postumt upphöjdes till en av Frankrikes hjältar, men än i denna dag anklagas han med jämna mellanrum för att ha agerat som en amerikansk nickedocka.
Inför nästa års presidentval är han åter aktuell. Både extremhögerns Marine Le Pen och extremvänsterns Jean-Luc Mélenchon vill montera ned det mesta av det som ingår i Monnets metod för övernationellt europeiskt samarbete: Medlemsländernas vetorätt ska återinföras inom så många områden som möjligt, kommissionens makt begränsas och EU-domstolen förvandlas till en harmlös remissinstans. Om allt detta blir verklighet kan det bli väldigt stökigt och därmed farligt i Europa.
Efter ovationerna i den franska biosalongen fylls jag därför av delade känslor. Filmen om de Gaulle är absolut värd applåder, men franska extrema nationalisters självförhärligande världsbild behöver inte pumpas upp, utan få mothugg.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Låt inte nya korrupta och auktoritära ledare förstöra EU-samarbetet inifrån
Recension: Svepande storfilm följer general de Gaulle från mobboffer till megahjälte