Kan man lösa regeringskrisen genom att stänga in centerpartisten Martin Ådahl i en vedeldad bastu i Gästriklands inland och sedan låta temperaturen stiga mot kokpunkten?
Det föreslår Bengt Eriksson, 70-årig pappa till Vänsterpartiets vice ordförande Ida Gabrielsson.
Vid köksbordet i byn Åmot strax norr om Sandviken konspirerar han tillsammans med sin dotter och sambo om hur man bäst kan mjuka upp C:s motstånd mot V i en socialdemokratiskt ledd regering.
– Få in han i hörnet, då kommer han inte ut, och så 92 grader!
Ida Gabrielsson tjuter av skratt, och hakar på:
– Då bara: skriv på avtalet!
Benkes glappkäft är legendarisk.
Frågar man familjens vänner och fiender var Ida Gabrielssons stridbarhet kommer ifrån – hennes Napoleonlika hållning i Aktuelltstudion, det massiva ordflödet på X, hennes ständigt upprepade krav på att få va mä – svarar alla: pappan.
Under Gabrielssons uppväxt drev Benke Åsens livs i utkanten av Sandviken. Framförallt charken ansågs värd en omväg. Pappan krängde en marinerad piknickbog döpt efter en karaktär i ”Familjen Flinta”: Bambam.
– Bambam var hans egenhändigt påkomna marinad som var helt gudomlig. Man kunde inte grilla annat när man väl börjat, säger Sandvikens tidigare kommunstyrelseordförande Stefan Hedin.
Vad var hemligheten?
– Det har han aldrig erkänt. Det är ingen som vet.
Under delar av gymnasiet bodde Ida Gabrielsson ovanpå butiken. Hon jobbade extra på helger, när hon inte vaknade bakfull i grannstaden Gävle. I affären måste hon tagit intryck av pappans oförskräckta hantering av sina politiska motståndare.
I mitten av 70-talet hade både Benke och mamman Annika gått med i Kommunistisk ungdom. Föräldrarna definierade sig mot sossarna, överheten som styrt Sandviken i allians med järnbrukets ägarfamilj sedan köpingens grundande 1927.
”Proletärer förena eder!”, vrålade Benke till sina kunder. Från charken gycklade han den lokala makten. ”Hur är det din jävla socialakrobat?”, kunde han gasta efter en sossepamp.
Än i dag kväljs Benke vid minnet av den egenföretagare som kom in i butiken i frack och glasögon en tisdag. Sprätten skulle vidare till ordenssällskapet Odd Fellow.
– Fy fan vilket jävla pack, fnyser han.
Pappan tycks hysa ett besläktat förakt mot företrädare för Centern.
Inte de centerpartistiska skogsbönderna runt Sandviken.
Men mot Stureplanscentern, den urbana falangen med sina lojaliteter till näringslivet, den flank som Ådahl och partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist företräder.
Pappan är vred över att Ådahl inte ska ha mött dotterns blick i Aktuelltstudion den 7 oktober.
En fråga om heder.
– Jag skulle inte vilja möta nån centerpartist nu.
Ida Gabrielsson har varnat oss för att citera pappan ordagrant.
Han är inte belevad, säger hon. 70-åringen, som lider av obotlig cancer, drygar ut pensionen som behandlingsassistent i Sandviken.
Nyligen riskerade han att få en varning i tjänsten, berättar dottern. Han hade rutit ”småpåvar!” till sina överordnade i kommunen, för att de dröjde med ett kostnadsförslag till en missbrukare med behov av tandvård. Benke blev inkallad till chefen, säger han, och tvingades be om ursäkt inför två socialsekreterare.
– Nu berättar ni hur omöjliga ni är. Det kommer framstå som jag kommer från en omöjlig bakgrund, säger Gabrielsson, och fortsätter:
– Jag är jättesnäll och konstruktiv.
Samtidigt har Gabrielsson gått med på att eskortera oss till föräldrahemmet för att ge ett sammanhang till den kompromisslöshet som hon och V intar i regeringsfrågan.
Man litar inte på borgare här uppe. Politiker som Martin Ådahl måste punktmarkeras. Det kan inte göras från utsidan av en regering.
– Martin Ådahl privatiserar Arbetsförmedlingen och nu finns ingen. Att man kan sumpa hela Arbetsförmedlingen och sedan rycka på axlarna åt saken. Den nonchalansen, den högfärdigheten, har med klass att göra. Om vi hade gjort bort oss på det sättet hade hela vår regeringsduglighet ifrågasatts.
Men om det blir extraval och Tidö vinner kommer ju V hamna ännu längre från regeringsmakten.
– Absolut. Vi skulle säkert kunna gå ned. Jag tror inte att ett extraval kommer ge oss ytterligare tio procent. Men vi kan inte backa (från kravet på ministerposter, red. anm) för att kortsiktigt hålla borta Tidö. Man måste vinna demokratin långsiktigt.
Nooshi Dadgostar är ännu råare, säger Gabrielsson, och återger partiledarens interna förhandlingsretorik.
– Centerpartisterna får fan skylla sig själva. Nu får de äta upp all vänsterpolitik. Dom är sju procent lämpliga. Vi är 8,4 procent lämpliga.
I Åmot släpper Benke ut Ronja i trädgården. Den slanka irländska settern, familjens ”blodtörstiga leopard”, kan förnimma doften av en politisk motståndare på kilometers avstånd, hävdar husse.
– Är man liberal så hugger hon direkt.
– Har du sett mig på Aktuellt? frågar Ida Gabrielsson.
– Jag har sett dig på Skavlan, svarar högstadiekompisen Linn.
På Lillpuben i Sandviken sänker Ida och Linn stora sejdlar med Norrlands guld.
Det är timmarna efter hembesöket i Åmot.
Orden har vällt ur henne hela eftermiddagen. Hon har bara ätit en bit cheesecake till lunch.
Starköl på fastande mage gör rösten mindre garderad, mer melodisk.
I den fuktiga skymningen utanför puben överträder hon en privat röd linje och låter sig fotas rökande.
Hon slutade under graviditeten. Åkte dit igen under en blöt kväll hos Vänsterpartiets chefsekonom Sandro Scocco inför att hon skulle börja det vice ordförandeskapet senhösten 2020.
För ett halvår sedan växlade hon upp från vita till röda Prince. Nu röker hon ett paket om dan.
Hur nervigt är det att fronta V i slaget om makten? Kanske är nikotinhalten i blodet ett svar.
– Jag har försökt med vejp. Nooshi vejpar. Jordgubb ice. Men man vill ju att det ska smaka cigg.
Fakta.Ida Gabrielsson
Född 1981. Tidigare förbundsordförande för Ung vänster. I dag Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson och partiets ledande företrädare i regeringsförhandlingen. Bor i Nacka. Fritidshus i Åmot i Gästrikland. Gift med Kalle Larsson, kanslichef för Vänsterpartiet. Älskar att basta.
På Lillpuben minns Ida och Linn sitt 90-tal i Sandviken.
På den tiden rökte hon John Silver utan filter och lindrade stanken genom att dränka sig i den söta parfymen Venezia. Doftkombinationen fick skolsköterskan att misstänka att hon rökte hasch.
Det här var innan Foxtrot gjorde sitt intåg i Sandviken, innan stora delar av stan stämplades som utanförskapsområde av regeringen.
Sprängningar förekom redan då: när Ida glömde ett överfullt askfat på spisen, vred på fel platta och alltsammans exploderade i ett inferno av glas och tjära.
Ida hade numret till ”sprit-Fredrik” i mobilen. En gång fördelade hon hans hembrända sprit i kvartingar utanför socialkontoret och förärades en notis i Arbetarbladet.
Var ni bra på att dricka?
– Bra var vi väl inte. Men vi drack mycket, säger Linn.
Sedan gör hon en viktig distinktion.
Linn söp sig gärna redlös. Ida behöll kontrollen.
– Eller så spelade hon nykter. Hon kunde spela. Jag fattade inte att folk kunde spela.
Ida, säger Linn, kunde skriva så bra att en skönlitterär novell om anorexi tolkades av läraren som självbiografisk – så inlevelsefull att Ida skickades till skolsköterskan på kontroll.
På gymnasiet gick hon teaterlinje och fick MVG i fars och komedi. Hon skulle bli skådespelare, sa hon i en lokaltidningsintervju.
Lyckades hon?
Är stöddigheten i Aktuellt ett stycke teater? Tänjer hon på vokalerna för att bräka Martin Ådahl till ödmjukhet?
Iklär hon sig en bruksortspersona för att positionera sig och partiet i en hårdnande strid om industriarbetarklassens sympatier?
Så länge hon bodde i Sandviken kunde hon uppfattas som en kedjerökande tjej i pastellfärgad polyester. Rätt långt från Stig Sjödin, den arbetarpoet hon skulle börja citera i Stockholmsexil.
– På ett sätt har du kanske rätt, säger hon. Jag tycker att jag är en rätt typisk bruksortsperson. Men när jag bodde här hade jag invändningar.
”Fy fan när man bodde där”, skrev hon på sin blogg hösten 2013. ”Fy fan för att man var tvingad att prya en hel vecka på Sandvik i nian.”
Först när hon flyttade till Stockholm 2005 för att bli förbundsordförande för Ung Vänster fick hon syn på sin egen klasstillhörighet och ”började älska bruksortsmentaliteten”.
– Jag var gapig. Jag slogs. När det skulle komma några killar till skolan och slå ned någon sa jag: va fan håller ni på med. Dom släpade in mig på toaletten och döpte mig. Jag var en ganska otypisk tjej. Och de som störde sig på det i Sandviken var medelklassen som inte anser att en arbetar-adhd-tjej ska bli gillad. De som hade piké, boxertrosor och Crockerjeans. Jag hade push-up-bh och lite för tight tröja. White trash.
Efter valet i höstas vallade Ida Gabrielsson Svenska Dagbladet genom Sandvikens centrum.
Tidningen gick miste om en scen: just när de tagit avsked kräktes Gabrielsson utanför kommunhuset samtidigt som lokala socialdemokrater kom ut ur ett möte.
Gabrielsson säger att hon informerade ”Micke och Magda”, Damberg och Andersson. Spyan, säger hon, var inte menat som ett inlägg i regeringsfrågan.
Hon var åksjuk.
Vi står nedanför kommunhuset.
Det lyser högst upp i hörnsviten där Socialdemokraterna packar ihop efter ett sekel vid makten.
Att ha sett S tappa greppet på hemmaplan till M, SD och KD efter ett hundraårigt styre har kanske bidragit till Gabrielssons kompromisslöshet i regeringsfrågan.
S kan låta som en koloss på lerfötter, när hon beskriver partiet nationellt:
– I valrörelsen sa S hela tiden: ni kan inte angripa oss. Hur då angripa er? Ni säger att ni vill sitta i en regering. Men det är ju inte ett angrepp på er! S har ingen strategi för att hantera ett valresultat där de inte blir jättestora.
S grepp om industriarbetarklassen i Gästrikland lossade inte över en natt.
Gabrielsson debuterade som kommunpolitiker just när kontrollen hade börjat krackelera.
Efter valet 1998 var S i Sandviken för första gången tvunget att söka stöd i ett samarbetsparti: V.
Gick hyfsat till en början.
– Gamla VPK-are. Hederliga vänsterpartister, säger Stefan Hedin, den dåvarande socialdemokratiska pampen.
Men så genomgick vänstern en generationsväxling.
In på scenen i början av 2000-talet: Ida Gabrielsson.
– Då slutade vi samarbeta. Och gjorde upp med Centern i stället, säger Hedin.
Enligt Hedin hörde Ida Gabrielsson till en av krets oresonliga ungfeminister.
Kommunstyret kunde inte anta en skogsbruksplan utan att först könsbestämma trädbeståndet.
– De använde ett ord vi aldrig använt: patriarkatet. De skulle ha in feministiskt självförsvar i grundskolan. De tyckte att det bästa sättet att få tjejer att hävda sig mot pojkar var att lära dem judo och ryggsving – att få tjejer att sparka pojkar på pungen.
Gabrielsson avfärdar Hedins historieskrivning som helt missvisande. Hon har alltid varit en ”stenhård materialist”, säger hon. Aldrig identitetspolitiker.
Men hon är stolt över att ha introducerat feministiskt självförsvar som elevens val på gymnasiet i Sandviken.
”Fysiskt och verbalt självförsvar” ingick.
Men viktigare, säger hon, var att tjejer fick lära sig ”hur man sträcker på sig och använder rösten för att våga säga nej”.
Alltså det hon ägnar dagarna åt i dag i Stockholm.
Hedin råder Magdalena Andersson att också säga nej.
– Vore jag Magda skulle jag aldrig ta in dem i regeringen. De är fan inte regeringsdugliga. Här i Sandviken kunde vi vara helt överens om ett förslag med Ida och hennes företrädare. Men två timmar innan omröstning blev det ändå plötsligt nej. Så kan man inte styra. Det går inte att lita på dem.
Det var ju 25 år sen.
– Nooshi och Ida är samma skrot och korn i dag.
”Pip” kallas Ida Gabrielssons första man.
”Pip” eftersom han tidigare gått under namnet ”Råttan”, ett skadedjur som piper.
Tre år äldre. Musikerkille. Ansågs cool.
Ida tog Perssons buss till Stockholm för att shoppa slitsade klänningar på Drottninggatan.
– Du var white trash men stylish, säger Linn.
– Det var ju för att Pip skulle bli kär i mig. Men jag ville absolut inte verka intresserad. Jag var besatt av att inte bli avvisad.
Av Pip?
– Av alla. Aldrig lämna ut sig, aldrig vara sårbar, aldrig visa känslor, aldrig riskera att bli bortgjord.
Hur länge var det så?
– Så är jag väl alltid.
Den bräckliga stolthet som Ida uppvisade mot Pip präglar även hennes attityd i regeringsförhandlingen.
Det är otroligt svårt, säger Ida Gabrielsson, att sänka garden i en valrörelse.
När jag frågar om den nye riksdagsledamoten Mohamed Alis skuldberg, om antisemitismen som Expressen avslöjat bland vänsterpartister, kränger hennes svar från häftiga motattacker till resonemang som rymmer glimtar av sårbarhet.
– Det är såklart inte bra, säger hon om Mohamed Alis skulder.
– Om jag varit valberedare och vetat (om skulderna red. anm) hade jag sagt: du kanske ska prova lite annat först och sen försöka. Nu behöver du först reda upp det här.
– Men vi har ju en vice statsminister som är dömd för förtal och hamnat hos Kronofogden och hon fortsatte ju. Varför är en fattig person från Borlänge som är svart så mycket intressantare än Ebba Busch?
– Och vi har ju liberalminister som har bananfobi. Som stod upp för bananfobin på nationell tv.
Om den uppdagade antisemitismen:
– Jag har en vän med judisk bakgrund som kan känna att vi varit för dåliga på att upptäcka sådant.
Hon syftar på Mirjam Katzin, tidigare ordförande för V i Malmö och stadens före detta samordnare mot antisemitism.
– Hon har massa berättelser som gick rakt in i hjärtat på folk när vi ordnade utbildningar med henne. För hon är vänster, inte fienden. Och då förstod vi att vi inte var världsbäst på det här – för hon sade det, och hon vill oss väl.
Kan V övervinna något av stoltheten och inleda förhandlingar med C?
Gabrielsson sätter sitt hopp till en liten krets familjer där både center- och vänsterpartister ingår.
Hon listar möjliga fredssändebud som skulle kunna bryta igenom rådande dödläge:
Som Centerledaren Thand Ringqvist stabschef Jonny Cato, vars syster är vänsterpartistisk regionfullmäktigeledamot i Skåne.
Det låter lite långsökt. Men du jagar alltså personkopplingar mellan partierna?
– Centerpartister och vänsterpartister känner ju ändå varann.
Pip?
De blev ihop till slut. Men Ida Gabrielssons osäkerhet krävde mer.
Hon citerar sig själv:
– Jag orkar inte höra alla som säger att du egentligen inte vill va ihop med mig.
Pip bet ifrån:
– Då gifter vi oss då.
– Och då gjorde vi det.
Hon var 20. I kyrkan: Internationalen och Metallicas ”Nothing Else Matters”.
Benke sålde Baileys för fem kronor glaset på bröllopsfesten i Odd Fellow-huset, minns Linn. Hon blev full.
Äktenskapet höll i tre och en halv mandatperiod, enligt folkbokföringsregistret.
Men Ida och Pip är fortfarande nära vänner.
Läs mer:
”Det var en enkel googling, men det finns många Mohamed Ali”
Ida Gabrielsson frontar Vänsterpartiet i regeringsfrågan
V-toppen inför ödesmötet: ”Tough shit – då får man tugga i sig det”