Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det svenska filmljudet kan ibland spela sina spratt.
Nu senast i Ekot häromdagen när man berättade om svårigheterna att hysa svenska filmer som är så gamla att de är inspelade på så kallad nitratfilm som är högeligen explosiv och kan flyga i luften hur lätt som helst.
Maskinrummen på gamla biografer var byggda som bepansrade fort med lika bepansrad egen trappa, ofta utomhus, där det varje kväll klättrade en dödsföraktande maskinist som bytte filmrullar och visade filmen genom ett hål i murverket in till salongen.
Nu illustrerades Eko-inslaget med ljudet ur en av de första svenska filmerna som inte spelades in på nitratfilm, Ingmar Bergmans Smultronstället där rösten dock tillhörde Victor Sjöström som i egenskap av regissör hade stått bakom månget nitratberikat mästerverk på stumfilmstiden.
Så då fick väl udda anses vara jämnt.
Tja, söder som söder, svensk film har väl aldrig varit särskilt petig med lokalfärg på ljudbandet.
Samma dag gick vi på bio och såg en ny svensk trivselfilm med idel trevliga roller i en intrig om en italiensk tryffelhund som nosar fram tonvis med tryffel åt ett spräckligt svenskt sällskap pensionärer som delar ljuvt och lett med varandra och gruffar om tryffelfyndet med en gramsen italiensk granne.
Allt utspelas med pittoreska vyer i italienska Piemonte där sällskapet dricker vin och filmen tonar ut i ett pampigt paradnummer ur Bizets franska opera ”Carmen” utspelad i Spanien.
Tja, söder som söder, svensk film har väl aldrig varit särskilt petig med lokalfärg på ljudbandet.
Den glödande solen kunde på sin tid lätt antända den nitratfilm som förevigade dåtidens eldfarliga blickar, vilka med nutida brandförsäkringar löper mindre risk att gå upp i rök.
Läs mer:
Sävermans senaste kåseri: Plötsligt kan jag inte stå på benen. Akuten nästa.
Säverman-klassikern: Vem var Kadin – och 13000 andra signaturer?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.