En av valrörelsens tydligaste röda trådar var alla partiers återkommande positioneringar gentemot varandra och röda linjer för var gränserna går. Så har det också fortsatt under de åtta veckor som passerat sedan valdagen.
I fredags var det SD-ledaren Jimmie Åkesson som meddelade att man kan släppa kravet på ministerposter i en borgerlig regering, men att man då går i full opposition. Nu på söndagsmorgonen meddelar Magdalena Andersson att S skulle ”gå i full opposition mot en Tidö 2-regering och inte medverka i några förhandlingar med en sådan regeringskonstellation”.
– Det är det som är det stora problemet här – att alla partier väljer att göra mycket av de här förhandlingarna och signalerandet offentligt. Det ställer till det rätt rejält när partierna tror att valrörelsen fortsätter och att man gör det så pass publikt, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Hans mening är att de offentliga uttalandena riskerar att låsa positionerna, att man får svårare att rucka på sina ställningstaganden när de spikas fast inför öppen ridå. Hade man i stället gjort det bakom lyckta dörrar hade nödvändiga kompromisser rentav kunnat presenteras som delsegrar.
– Det finns väldigt mycket teorier om koalitionsbildning, och det här är inte första gången i världshistorien som koalitioner bildas efter val. Mycket av den kunskapen krockar ganska betydligt mot det vi ser hända här. Det är högst olämpligt, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
Partiernas primära målsättning är naturligtvis att få igenom så mycket som möjligt av sin politik, inte minst för att det är det ansvar de har mot sina väljare. Men med denna publika metod kommer man inte ner till det som Ekengren Oscarsson beskriver som hantverksnivå.
– Allt det här med att kompromissa och stöta sakfrågor med varandra, byteshandeln som måste till. Det går inte att i offentligheten berätta var ens sakpolitiska smärtgränser går och det är väl det första man lär sig i politiken att alltid ha förhandlingsutrymme, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
Han tar Tyskland som exempel och beskriver det kortfattat som att partierna där försvinner i radiotystnad under tiden de förhandlar om regeringsbildning. Det finns ett valresultat och då är det bara till att gilla läget, i stället för att måla in sig i olika hörn till allmän beskådan.
– Man har en uppgift som politisk ledare och det är att forma stabila majoriteter bakom regeringspolitiken, att hitta win-win-win-lösningar. Från en förhandling måste alla parter lämna med känslan av att man fått mer än vad de andra fått och det vore mycket lättare om det inte gjordes i offentligheten, säger Ekengren Oscarsson.
Liksom flera andra bedömare drar han sig för att spekulera i hur regeringsbildningen kommer att sluta. Enligt statsvetenskapen, påpekar han, talar alla koalitionsteorier för den 187 mandat starka fempartilösningen S, C, KD, MP och L som mest sannolik, men den prövades förra veckan av Elisabeth Thand Ringqvist med utfallet ”crash and burn”.
– Det finns många sätt att kombinera de där 187 mandaten beroende på vilka som ska vara stöd- eller regeringspartier. Då handlar det mycket om sakpolitik som hur kärnkraftsfrågan eller migrationspolitiken ska lösas. Men på den konkreta nivån är vi inte, utan nu handlar det om vem som står ut med vem, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
– Man får hoppas att det vi ser är ett kammarspel och att det faktiskt pågår vuxna diskussioner som vi andra inte får ta del av.