Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är lördag och en svensk tidning skickar ut sitt nyhetsbrev. ”God morgon! Uppmätta skillnader i IQ mellan länder och etniska grupper hör till vetenskapens mest känsliga frågor. Men vad beror de egentligen på – arv eller miljö? Läs på Kvartal” (31/10).
De har rätt, lite känsligt är det nog. Eller har åtminstone varit det. I sin nya bok ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö” diskuterar sociologen Roland Paulsen om hur det efter Nazitysklands fall utvecklades en ”veritabel cancelkultur” kring rasbiologiska resonemang, men att det tabut började avvecklas framåt millennieskiftet. ”Hereditarianska tankar om genernas betydelse för mänskligt beteende växte sig starka och tippade återigen över i rasbiologiska idéer om intelligensvariationer mellan befolkningsgrupper”, skriver han.
För fem år sedan twittrade ledarskribenten Per Gudmundsson mycket riktigt att det var trist att samtidens svenska opinionstexter hade ”förlorat 20 till 50 iq-punkter”. Han sade sig inte vara säker på att det hade ”med invandringen att göra”, men ville ändå lyfta frågan med hjälp av en jämförelse mellan Stig Strömholm och Irena Pozar.
Gudmundsson fick be om ursäkt, men vinden blåste vidare. Idag återkommer Donald Trump, Elon Musk och liknande figurer ständigt till överflödet av ”dåliga gener” i USA. ”Förklaringen till det är strikt rasbiologisk: att fel migranter kommit till landet samt att de smartaste amerikanerna inte förökar sig lika snabbt som de dummaste”, skriver Roland Paulsen.
Kanske låg det helt enkelt i tiden att en offentlig strid om tja, rasbiologi, förr eller senare skulle blossa upp inom Sverigedemokraterna. Ni vet, partiet som en gång föddes ur den svenska vit makt-rörelsen.
Har ni hängt med? Sverigedemokraternas Richard Jomshof vill att ”svenskarna utgör folkmajoriteten i sitt eget land”. En katt som bosätter sig i ett stall blir inte en häst, som det brukar heta i sådana här kretsar. Mattias Karlsson tycker att det är en ”vedervärdig hållning” och menar att svenskhet handlar om att uppfylla krav gällande ”språk, identitet, lojalitet och kultur”.
Blod och jord-falangen och assimileringsfalangen har länge kunnat samexistera inom partiet som så sent som 2019 hade skrivningar om ”nedärvd essens” i sitt principprogram. Men dåliga siffror skapar dålig stämning, ställer saker på sin spets.
Kanske låg det helt enkelt i tiden att en offentlig strid om tja, rasbiologi, förr eller senare skulle blossa upp inom Sverigedemokraterna.
Alltså skriver Jimmie Åkesson hundratusen tecken i Expressen om att svenskhet inte ska avgöras av ”blodsband” (30/10). En intressant aspekt när Åkesson sätter ner foten är att han å ena sidan dömer ut tanken på ”etnifierad lagstiftning” på ett strikt principiellt plan, för att i nästa andetag tala om politik som en pragmatisk konst där man får välja sina strider så länge man inte har egen majoritet. För några månader sedan ansåg Jimmie Åkesson för övrigt att Sverige var hans land för att hans släktingar en gång hade ”ätit bark för att vi ska få ha den här lilla landplätten” (DN, 10/3).
Nå, det avgörande i Åkessons aktuella försök till illusionsnummer är att framställa kulturnationalismen som det rimliga och måttfulla alternativet. Så tolkar till exempel statsvetaren Ann-Cathrine Jungar detta som att SD-ledaren vill ”städa framför egen dörr” (DN, 30/10), medan ledarskribenten Susanna Kierkegaard avfärdar pratet om att öppna upp svenskheten som retorik och teater (Aftonbladet, 30/10). De har rätt båda två, och missar samtidigt något väsentligt.
Det här är inget mindre än en totalitär fantasi där människans tankar, känslor, värderingar, trosuppfattningar, minnen och identiteter görs till en statlig angelägenhet.
Nämligen att Sverigedemokraternas ”öppna svenskhet” också är en extremistisk konstruktion, som inte hör hemma i en demokrati. ”Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”, som det står i partiets principprogram.
Det här är inget mindre än en totalitär fantasi där människans tankar, känslor, värderingar, trosuppfattningar, minnen och identiteter görs till en statlig angelägenhet. Svenskheten må vara öppen, men den som lyckas pressa sig in där får inte ta med något av sig själv. Så sent som i våras menade SD-ledaren till exempel att det är ”svårt” att samtidigt vara troende muslim och svensk (SVT, 31/3).
Det stannar inte där. I en intervju med Dagens samhälle från 2013 menade Åkesson att ”också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik” för att ”återvinna sin egen identitet och stolthet över att vara svensk”. För Sverigedemokraterna är svenskheten en fråga om politisk lydnad. I en analys av det pågående bråket beskriver DN:s Tomas Ramberg hur SD-ledaren nu varnar oliktänkande i partiet för att de kommer bli ”utrensade om de inte anpassar sig till partilinjen” (30/10). Tyck som vi – annars. I ett vidare perspektiv är vi rätt många i det här landet som kan känna oss träffade av den varningen.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.